Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2008

Sitter och kollart in de senaste skriverierna om Idol-Lars som åkte ur igår. Jag kollar aldrig på Idol men Lars har gjort det intressant att kolla tidningarna dagen efter då det har varit lite bråk om honom. Tydligen var det rocktema igår och Desmond Rövhål var där för att visa upp vila fantastiska låtar han har gjort. Eller hur det nu var. Lars klämmer till med NIRVANAs Smells Like Teen Spirit, det var antagligen den ända låten Idolerna fick välja som inte var från 1980någonting. Det stämmer förmodligen inte men eftersom jag inte så själva programmet utan bara vilka låtar som Idolerna sjöng på TV4/Idol.

I vilket fall som helst så känns det djävligt ostigt att Desmond Child som ansågs vara en demonproducent på 80-talet men vad har han gjort den senaste tiden? MEAT LOAF, PAUL STANLEY (solo), LINDSAY LOHAN, JONAS BROTHER, BO BICE (uttalas bajs???), and the shitlist goes on…

Rock på riktigt

Hade det varit rock det hade handlat om borde TV4 satsat på folk som Nicke Andersson (THE HELLACOPTERS, DEATH BREATH, x-ENTOMBED), Dregen (BACKYARD BABIES), Adde (HARDCORE SUPERSTAR) eller Mia Coldheart (CRUCIFIED BARBARA). Fyra personer vars svettiga jeans är mer rock än Desmond och TV4 någonsin kan bli trots 300 miljoner sålda plattor och närmare miljonen svenska tevetittare varje fredag. Vill man ha rock i svensk teve en fredag kl 20.00 är Dobido på SVT1 ett hetare kort.

Men nu skulle det ju handla om Lars också. Lars är rock, han vägrar kuva sig trots att han frivilligt ställer upp i Idol.

VARNING TILL IDOLJURYN: Klippet under är med CRUCIFIED BARBERA, det är ett svenskt rockband.

Crucified Barbara - Play me hard

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

I winampen: Torture DivisionInvoking The Knifer (We Bring Upon Thee, 2008)

Read Full Post »

Det slog mig häromdagen när jag så något barnprogram på SVT att hip-hop är för latmaskar. Två ungar i 12-årsåldern fick besöka DJ Salla i The Latin Kings och göra lite beats i hans studio. Dom hade även skrivit text så de skulle rappa också. Men först till beatet som det pillade ihop i datorn, tjejen hade gjort en slinga på piano som hon spelade till trummorna som Salla hade meckat. Inget konstigt i det egentligen, men hon lirade sin slinga en gång, sedan såg Salla till att den hamnade rätt i takt och tempo. Jag har tillsammans med Daniel gjort samma sak när vi har spelat in och inte vill spendera merparten av dagen att lägga allt tight. Nu vill jag på intet sätt förringa den lilla tjejens insats men det är ju knappast så att varken den slingan hon spelade eller alla slingor som Salla eller alla andra hip-hopare någonsin spelat kommer att spelas live igen.

Undantag

Visst finns det undantag i hip-hopvärlden där riktiga band lirar musik till sina sångare. THE ROOTS är ett exempel jag kommer på direkt, men sammantaget så är det alltid bakgrundsmusik. Om man där emot lirar metal som jag själv gjort i flera år vet man hur mycket jobb som ligger bakom att musiken verkligen är tight när den ska framföras live. Dessutom krävs det ju en del kondition och koordination på scen för att få till en bra show. Hur skulle det sett ut om grabbarna i SICK OF IT ALL hade stått och glott ner på sina vans som värsta popsnören i stället för att röja runt som galningar och visuellt förmedla den energi som finns i musiken. Dessutom, skulle du någonsin få se en ”four way braveheart” på en hip-hop konsert? Tror inte det! Kolla in klippet nedan och njut.

Sick of it all live HD scratch the surface resistance tour

Nu springer ju hip-hoparna också omkring på scenen och jag har sett Loop Troop ett antal gånger och det är nästan som en riktig konsert… Men faktum kvarstår, det krävs lite mer att genomföra en konster där man spelar instrumenten på riktigt istället för att ha allt på band/skiva. Så därför: Hip-hopare är latmaskar. Och vi metalskallar är atleterna! Eller hur fan det nu var…

//H

Read Full Post »

Hade hoppats på att den här helgen skulle blivit riktigt rolig med födelsedagskalas och halloweenparty i Alinge. Istället sitter jag här vi köksbordet med huvudvärk, snorig näsa och småfryser lite. Hade hellre varit småbakis i en soffa i Alinge.

I fredags fyllde Cristel år och det var lite kalas här. Jag hade fixat veganfärspajer och en god chokladkaka som ni hittar recept till på Veganen. Det var lite folk här och mycket trevligt, och Cristel var nöjd med sina presenter. Av mig fick hon alla Volbeatplattor (så nu måste jag höra på dem konstant hela tiden), och lite andra grejer som jag inte orkar skriva…
Eftersom det var födelsedagskalas och fedag så blev det ju några öl också, tydligen funkar det inte på samma sätt i Stenungsund som det gör i Alinge där folk har med sig alkohol om de ska dricka något. Generös som man bjöd jag så klart de tomhänta stackarna eftersom jag hade för två dagar då det vara planerat för halloweenparty också. Det var ju bara att gå och köpa mer på bolaget dagen efter. Men så när sista ölen var uppdrucken var det någon som kom på att det är ju röd dag och därmed stänkt på bolaget. Vad säger man? Rutinerat! Jaja, det var ju bara att köra på sprit då för det har ju morsan alltid hemma…eller kolla med någon som kanske hade lite extra hemma.

Så när jag vaknade på lördagsmorgonen tänkte jag ge mig ut på öljakt, men det var innan jag insåg att min hals värkte, näsan rann och att jag förmodligen hade lite feber. Det blev inte bättre under dagen så det vara lika bra att ställa in kvällen festligheter och stanna hemma. Något jag fortfarande är rätt besviken över för jag såg verkligen fram emot att åka till Alinge och partaja lite. Istället stannade vi hemma och så en och en halv kass film och somnade tidigt.

Så nu sitter jag här vid köksbordet och i stället som Pantera har förtröstan i whiskey, röka och Black Sabbath. Tröstar jag mig med kaffe, chokladkaka och Lynyrd Skynyrd. Och det är inte elektriskt på nått djävla sätt med det är gôtt!

Lynyrd Skynyrd - Tuesday's Gone

Kärlek. Respekt. Rock N Roll.

//H

I Winampen: Lynyrd Skynyrd – On The Hunt (Nuthin’ Fancy, 1975)

Read Full Post »