Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Jag fortsätter på spåret att läsa biografier av stora rockstjärnor och just nu är det SLASH – An Autobiography som avverkas. Vad jag tycker om den kommer senare, så här långt älskar jag den och det har gjort att GUNS N’ ROSES plattor går varma i stereon igen. Men jag har fått en insikt, och det är att jag aldrig var gjort för att lira i ett rock n’ rollband.

Ett av mina favoritband är GUNS N’ ROSES. Kärlek uppstod runt övergången från 80-tal till 90-tal och några klasskompisar skulle bilda band. De saknades en trummis och replokal och jag kunde bistå med båda så det var ju bara att köra. Den stora inspirationskällan var GUNS N’ ROSES, då världens farligaste band, men också de hårdast rockande ynglingarna i hela branschen. GUNS N’ ROSES var återuppfunnen dekadens upphöjt till 100!

090807-guns_n_roses_01

Det var väl inte så konstigt att ett gäng finniga arbetar-/medelklassungar attraherades av det bandet, de hade ju allt man tyckte var coolt. Utseenden som till och med fick mina slappa föräldrar att fundera på om de ska bli oroliga, hög hatt, långt hår, cowboyboots med kedjor, Les Pauler, cigg, sprit, ett harem av billiga brudar och ett skivkontrakt med Geffen. Precis allt som fyra 16-åringar alltid har drömt om!

Sagt och gjort! Bandet var bildat! Till en början med det dåliga namnet LÄTT ÖL, jo det var faktisk särskrivet, efter den dryck vi intog i mänger när vi repade. Så här i efterhand är det ju grymt pinsamt att jag inte ens kan skriva folköl! Efter några försök till covers av husgudarna och METALLICA började vi skriva egna låtar. En bar titeln Not Dead Yet som var en direkt stöld av en titel på en låt som GUNS N’ ROSES sade sig jobba på..? Låten vi skrev har jag ett minne av att den blev rätt bra, även om den inte var i närheten av de låtar GUNS skrev.  Efter något år ändrades namnet till CRASH DIET, även denna gång en stöld av GUNS. Låten släptes dock av ASPHALT BALLET.

Efter några år var vi 18 och lättölen hade bytts ut mot vodka och starköl som intogs på lokal. Det är fortfarande ett mysterium hur vi hade råd att dricka öl på krogen varje helg då inkomsten till största delen bestod av studiebidrag. Fast å andra sidan sett blev man rätt full på fyra stora starka som du kostade en hundring. Som du säkert förstår så blev det inget rock n’ rollband av oss, och jag kommer till varför strax.

090807-slash_book_coverDet är först nu, när jag läser SLASH bok, som jag inser att vi aldrig hade det i oss. Vi hade aldrig blivit något stort rock n’ rollband hur hårt vi än försökte. Vi hade inte tallangen att skriva grymma låtar. Vi hade inte viljan att lyckas till varje pris. Vi sket inte i allt annat som inte hade med rock n’ roll, sprit, droger och brudar att göra. Visst, vi kunde dricka sprit och festa, knarka lite på hobbynivå gick också bra men när det blev för mycket, det vill säga 20 % av valfri husgud var det dags att dra i bromsen och dra ner. Jag är rätt säker på att ingen av oss ens funderade på att skjuta heroin. I stället försökte vi sköta oss i skolan, göra lumpen, fixa jobb och dricka bärs på lokal men gå hem vid stängningsdags. Ni förstår ju själva. Nice boys don’t play rock n roll.

Men historien Slash berättar i sin bok underhåller och fängslar mig. Jag har precis kommit fram delen där bandet har skrivit på för Geffen och uppmanats att ligga lågt, skapa mystik och jobba på debutplattan. Innan dess har bandet spelat på diverse klubbar i och runt Los Angeles nästan varje vecka för att dra in pengar till uppehälle. Men nu, nu sitter de på ett sexsiffrigt belopp i dollar och all tid i världen. ”Crash and burn” någon? Trots att jag är 30+ med råge har jag svårt att bestämma mig för vilken kroppsdel jag inte skulle sakna nu för att ha befunnit mig i samma sits när jag var 20.

”Take me down to Paradise City, where the girls are fat and they’ve got big titties.”
//H

NP: Guns N’ Roses – You Could Be Mine (Use Your Illusion II, 1991)

Read Full Post »

090727-White_line_feverVisserligen är boken några år så de som är riktigt intresserade har garanterat redan läst den, men för er andra som funderar på det kan det vara intressant så jag drar till med en kort recension.

Mina förväntningar var faktiskt riktigt höga och jag såg fram emot att börja läsa Lemmys självbiografi. Den börjar som så många andra i barndomen med en kort beskrivning av föräldrar och familjeförhållande, det gamla vanliga helt enkelt. Läsaren får en beskrivning av hur Lemmy blev intresserad av musik, vilka band hand gillade och hur det hela började när det var dags att lira själv.

Det är just den delen av boken, historien om hur vägen ledde fram till MOTÖRHEAD som jag tycker är det bästa stycket i boken. Det berättar om hur Lemmy blev Lemmy på något sätt och det som jag tycker är mest anmärkningsvärt, om man får använde det uttrycket, är att han lyssnar på ”klassisk” rock n’ roll och pop men ändå hamnar som sångare i ett av de hårdaste och röjigaste hårdrocksbanden. Ja, ni för gärna säga emot där, men tänkt efter lite och fundera på bandets backkatalog…

HAWKWIND avverkas givetvis och Lemmy talar sig varm om detta band på ett sätt som ibland får mig att tro att han gärna hade velat spela i det istället för MOTÖRHEAD. Det kanske bara är jag som uppfattar det så men det slår mig likväl. När det sedan är dags för huvudattraktionen att ta plats i läsarens fokus bereder jag mig på riktiga rövar historier, för det är väl ingen som undgått att höra alla rykten och myter om Englands finaste. Men det blir någon form av antiklimax, det blir aldrig några historier som får mig att skratta högt, undra om det verkligen är sant och ge mig ansiktsuttrycket ”Ja! Eller hur!!!”. Visst bjuds det på historier men russinen saknas…

090727-lemmyEn annan sak som slår mig är hur rykten om Lemmys eventuella nazistsympatier, eller för den delen rasistiska åsikter, aldrig försvinner. Visst, det är lätt att i en bok skriven flera år senare dementera att man på något sätt skulle hyst dessa åsikter, men Lemmys värmande beskrivningar av människor oavsett kön och hudfärg är inget som kan ha uppstått på senare år, utan är något som han alltid har haft med sig. Så nu borde väl sista spiken i den kistan sitta där den skall!
Att Lemmy är en riktigt knullgubbe är ju varken en nyhet eller sensation, dock tycker jag det är positivt att han alltid verkar ha haft en respekt för det motsatta könet som inte hör/hörde till vanligheterna i hårdrocksscenen. Att Lemmy inte heller tycker att feminism är speciellt ögonbrynshöjande, alltså i nedlåtande mening mot de som kallar sig feminister, tycker jag är rätt coolt. Även om herr Kilmister givetvis inte verkar ett dugg insatt i ämnet, än mindre intresserad. Antar att det beror på att han känner sig för gammal för att bry sig nu.

På det hela taget är det en underhållande bok och värd att läsa, skulle dock rekommendera att läsa den på engelska så man får med sig Lemmys språk. Tror att det bidrar till att boken känns än roligare då. Så där har du ditt boktips för vår hederliga svenska sommar!

“If you think you are too old to rock ‘n roll then you are.”
//H

NP: High On Fire – Waste Of Tiamat (Death is this Communion, 2007)

Read Full Post »

090604-high_fidelityJag har ingen gedigen litterär historia att tala om, det vill säga, jag är ingen bokmal. De böcker jag äger får plats på två hyllplan i en standard bokhylla, och då är ändå hälften skolböcker eller liknande faktaböcker. Ibland kan jag tycka ett det är konstigt då jag verkligen uppskattar en välskriven text men jag har aldrig hittat min bag bland alla böcker. Visserligen har jag inte letat heller. Ibland läser jag dock en bok och ofta fastnar jag och kan inte sluta läsa. Jens Lapidus Snabba Cash var en bok jag inte kunde släppa. Uppföljaren Aldrig Fucka Upp var inte lika bra och jag tröttnade rätt hårt på alla töntiga gangsters, men Gängkrig 145 ska givetvis inhandlas senare denna månad.

Pest eller kolera

Senaste boken jag läste är High Fidelity, jag gillar filmen men har naturligtvis inte läst boken förrän nu. Den gemene åsikten är ju att boken alltid är bättre an filmen. Jag håller inte med. En bok är en bok, en film är en film. Men i det här fallet är filmen mycket bättre än boken. Eftersom det är själva musiknörderiet jag gillar i filmen, fast jag i dag inte förstår varför, så blir Robs kärleksdravel skitjobbigt i längden. Dessutom blir vissa detaljer tydligare och djävligt pinsamma. Bland annat när Barry föraktar en snubbe som vill köpa en skiva med STEVIE WONDER för låten I Just Called To Say I Love You. De andra gossarna i butiken håller givetvis med, men Rob har inga som helst problem med WHAM!?! Jag vet inte… Last Christmas I Gave You My Heart eller I Just Called To Say I Loved You känns inte riktigt so matt välja mellan pest eller kolera. Snarare pest eller influensa.

090604-lemmy-wlfStrax innan slutet tröttnade jag och skumläste igenom resten för att hitta SONIC DEATH MONKEY-scenen sedan lämnade jag tillbaka skiten på biblioteket. Tog med mig Lemmy biografin White Line Fever istället. Redan prologen knäckte High Fidelity med kokainlängder. Om det inte hade varit för att jag måste tala om det här för hela världen och världsliga ting som att söka jobb, hade jag suttit med näsan i boken.

Musik eller böcker

Tanken på varför jag inte har läst fler biografier och böcker om musik slår mig. Finner att jag inte har något bra svar. Kanske är det så att jag inte har varit så intresserad av historieberättandet i böcker, eller låtar för den delen om vi ska snacka musik. Jag har alltid tyckt att samhällskritik eller politik har varit intressantare i musik än historier a la AMON AMARTH. Det kan också vara så att jag har tyckt att en bok är för lång och hållit mig till tidningar istället. Fast ljudböcker har ju funkat, men även där kan jag inte göra något annat än att lyssna och det blir djävligt begränsande och man få inget annat gjort. Fast det givna svaret är att jag alltid har gillat musik mycket mer, så är det fortfarande, så kommer det alltid vara.

Men jag ska försöka bli bättre på att hitta böcker som kan intressera mig. För jag gillar verkligen att läsa och jag vill även bli bättre på att skriva själv, och då är ju böcker en outtömlig källa av kunskap och inspiration. Visserligen är kanske inte Lemmys självbiografi den bästa läroboken men den lär vara djävligt underhållande. Det räcker för mig. Så länge.

Killed. By. Death.
//H

NP: Rancid – I Ain’t Worried (Let The Dominoes Fall, 2009)

Read Full Post »