Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lemmy’

090727-White_line_feverVisserligen är boken några år så de som är riktigt intresserade har garanterat redan läst den, men för er andra som funderar på det kan det vara intressant så jag drar till med en kort recension.

Mina förväntningar var faktiskt riktigt höga och jag såg fram emot att börja läsa Lemmys självbiografi. Den börjar som så många andra i barndomen med en kort beskrivning av föräldrar och familjeförhållande, det gamla vanliga helt enkelt. Läsaren får en beskrivning av hur Lemmy blev intresserad av musik, vilka band hand gillade och hur det hela började när det var dags att lira själv.

Det är just den delen av boken, historien om hur vägen ledde fram till MOTÖRHEAD som jag tycker är det bästa stycket i boken. Det berättar om hur Lemmy blev Lemmy på något sätt och det som jag tycker är mest anmärkningsvärt, om man får använde det uttrycket, är att han lyssnar på ”klassisk” rock n’ roll och pop men ändå hamnar som sångare i ett av de hårdaste och röjigaste hårdrocksbanden. Ja, ni för gärna säga emot där, men tänkt efter lite och fundera på bandets backkatalog…

HAWKWIND avverkas givetvis och Lemmy talar sig varm om detta band på ett sätt som ibland får mig att tro att han gärna hade velat spela i det istället för MOTÖRHEAD. Det kanske bara är jag som uppfattar det så men det slår mig likväl. När det sedan är dags för huvudattraktionen att ta plats i läsarens fokus bereder jag mig på riktiga rövar historier, för det är väl ingen som undgått att höra alla rykten och myter om Englands finaste. Men det blir någon form av antiklimax, det blir aldrig några historier som får mig att skratta högt, undra om det verkligen är sant och ge mig ansiktsuttrycket ”Ja! Eller hur!!!”. Visst bjuds det på historier men russinen saknas…

090727-lemmyEn annan sak som slår mig är hur rykten om Lemmys eventuella nazistsympatier, eller för den delen rasistiska åsikter, aldrig försvinner. Visst, det är lätt att i en bok skriven flera år senare dementera att man på något sätt skulle hyst dessa åsikter, men Lemmys värmande beskrivningar av människor oavsett kön och hudfärg är inget som kan ha uppstått på senare år, utan är något som han alltid har haft med sig. Så nu borde väl sista spiken i den kistan sitta där den skall!
Att Lemmy är en riktigt knullgubbe är ju varken en nyhet eller sensation, dock tycker jag det är positivt att han alltid verkar ha haft en respekt för det motsatta könet som inte hör/hörde till vanligheterna i hårdrocksscenen. Att Lemmy inte heller tycker att feminism är speciellt ögonbrynshöjande, alltså i nedlåtande mening mot de som kallar sig feminister, tycker jag är rätt coolt. Även om herr Kilmister givetvis inte verkar ett dugg insatt i ämnet, än mindre intresserad. Antar att det beror på att han känner sig för gammal för att bry sig nu.

På det hela taget är det en underhållande bok och värd att läsa, skulle dock rekommendera att läsa den på engelska så man får med sig Lemmys språk. Tror att det bidrar till att boken känns än roligare då. Så där har du ditt boktips för vår hederliga svenska sommar!

“If you think you are too old to rock ‘n roll then you are.”
//H

NP: High On Fire – Waste Of Tiamat (Death is this Communion, 2007)

Read Full Post »

090604-high_fidelityJag har ingen gedigen litterär historia att tala om, det vill säga, jag är ingen bokmal. De böcker jag äger får plats på två hyllplan i en standard bokhylla, och då är ändå hälften skolböcker eller liknande faktaböcker. Ibland kan jag tycka ett det är konstigt då jag verkligen uppskattar en välskriven text men jag har aldrig hittat min bag bland alla böcker. Visserligen har jag inte letat heller. Ibland läser jag dock en bok och ofta fastnar jag och kan inte sluta läsa. Jens Lapidus Snabba Cash var en bok jag inte kunde släppa. Uppföljaren Aldrig Fucka Upp var inte lika bra och jag tröttnade rätt hårt på alla töntiga gangsters, men Gängkrig 145 ska givetvis inhandlas senare denna månad.

Pest eller kolera

Senaste boken jag läste är High Fidelity, jag gillar filmen men har naturligtvis inte läst boken förrän nu. Den gemene åsikten är ju att boken alltid är bättre an filmen. Jag håller inte med. En bok är en bok, en film är en film. Men i det här fallet är filmen mycket bättre än boken. Eftersom det är själva musiknörderiet jag gillar i filmen, fast jag i dag inte förstår varför, så blir Robs kärleksdravel skitjobbigt i längden. Dessutom blir vissa detaljer tydligare och djävligt pinsamma. Bland annat när Barry föraktar en snubbe som vill köpa en skiva med STEVIE WONDER för låten I Just Called To Say I Love You. De andra gossarna i butiken håller givetvis med, men Rob har inga som helst problem med WHAM!?! Jag vet inte… Last Christmas I Gave You My Heart eller I Just Called To Say I Loved You känns inte riktigt so matt välja mellan pest eller kolera. Snarare pest eller influensa.

090604-lemmy-wlfStrax innan slutet tröttnade jag och skumläste igenom resten för att hitta SONIC DEATH MONKEY-scenen sedan lämnade jag tillbaka skiten på biblioteket. Tog med mig Lemmy biografin White Line Fever istället. Redan prologen knäckte High Fidelity med kokainlängder. Om det inte hade varit för att jag måste tala om det här för hela världen och världsliga ting som att söka jobb, hade jag suttit med näsan i boken.

Musik eller böcker

Tanken på varför jag inte har läst fler biografier och böcker om musik slår mig. Finner att jag inte har något bra svar. Kanske är det så att jag inte har varit så intresserad av historieberättandet i böcker, eller låtar för den delen om vi ska snacka musik. Jag har alltid tyckt att samhällskritik eller politik har varit intressantare i musik än historier a la AMON AMARTH. Det kan också vara så att jag har tyckt att en bok är för lång och hållit mig till tidningar istället. Fast ljudböcker har ju funkat, men även där kan jag inte göra något annat än att lyssna och det blir djävligt begränsande och man få inget annat gjort. Fast det givna svaret är att jag alltid har gillat musik mycket mer, så är det fortfarande, så kommer det alltid vara.

Men jag ska försöka bli bättre på att hitta böcker som kan intressera mig. För jag gillar verkligen att läsa och jag vill även bli bättre på att skriva själv, och då är ju böcker en outtömlig källa av kunskap och inspiration. Visserligen är kanske inte Lemmys självbiografi den bästa läroboken men den lär vara djävligt underhållande. Det räcker för mig. Så länge.

Killed. By. Death.
//H

NP: Rancid – I Ain’t Worried (Let The Dominoes Fall, 2009)

Read Full Post »

081212-luciaDe lokala Luciorna och hennes tärnor står och trampar i farstun på landets alla vårdhem, sjunger falsk i varuhusen och pepparkaksgubbarna släntrar efter och snackar tv-spel i stället för att sjunga på förskolan. Julens budskap är på väg att sjungas in runt om i riket och en hel del av den gamla rock- och metaleliten hänger på trenden och gör en julplatta. Till en början kan man ju tycka att det är en bra idé och när man ser vilka som medverkar så förstår jag om intresset stiger.

Eller vad sägs om Ronnie James Dio, Lemmy Kilmister, Scott Ian, John Tempesta, Alice Cooper, Steve Lukather och Dave Grohl för att nämna några. Dessa gentlemän, tyvärr innehåller skivan bara män, bränner av klassiker som Run Rudolph Run, Little Drummer Boy, Silent Night, We Wish You A Marry X-Mas och Santa Claus Is Coming To Town. Den här skivan är ett sorgligt kapitel i metalhistorien och jag undrar hur fan de tänkte när de gick med på att göra skiten?!?

081212-metalxmas

Det finns dock några låtar som eventuellt hade kunnat bli klassiker även i metalversioner. Chuck Billy (TESTAMENT), Scott Ian (ANTHRAX), Jon Donais (SHADOWS FALL), Chris Wyse (THE CULT) och John Tempesta (ROB ZOMBIE, THE CULT) försöker sig på en thrash version av Silent Night. Tyvärr känns det hela som ett hafsverk och Chuck Billys försök till dödsgrowl är fruktansvärt pinsamma, speciellt i rader som ”Christ, the Saviour is born” och ” Silent night, holy night. Son of God, love’s pure light”, annars har ju karln en av thrashmetalens vassaste pipor.

Det bidrag som jag kan tänka mig att lyssna på igen är Santa Claus Is Coming To Town med Alice Cooper, John 5 (ROB ZOMBIE, MARILYN MANSON), Billy Sheehan (DAVID LEE ROTH, TALAS, MR. BIG), Vinny Appice (DIO, HEAVEN AND HELL, BLACK SABBATH). Det är tydligt att man har utgått från Alice Cooper och den rutinerade skräckrockens mästare. Texten vrids mycket riktigt i mörkrets riktning och Tomten kanske inte är den hyvens gubbe som vi andra vill tro.

Det finns givetvis också ett rent humoristiskt inslag på plattan. Stephen Pearcy (RATT), Tracii Guns (L.A. GUNS, BRIDES OF DESTRUCTION), Bob Kulick, Billy Sheehan (DAVID LEE ROTH, TALAS, MR. BIG) och Greg Bissonette (DAVID LEE ROTH) bränner av en rock n roll version Grandma Got Ran Over By A Reindeer som doftar Tracii Guns. Tyvärr så förvandlas en glädjens dag till en trist dag och familjen frågar sig ”It’s not Christmas without Grandma. All the family’s dressed in black. And we just can’t help but wonder: Should we open up her gifts or send them back?”

Att göra en sådan här julskiva är ju som att spela ryskroulett med bara en kammare tom. Men ibland lyckas man som på En Helvetes Jul som släpptes på Egg Tapes för massa år sedan och nu finns att köpa där ifrån för endast 50 spänn. Skivan funkar lika bra på punkjulfesten som på min gamla arbetsplats där medelålders kvinnor stod och fnissade lite i hemlighet till den låga underbältet humorn. Mina personliga favoriter från skivan är BÄDDSOFFAN BRINNERS Jul På Fagerhult, TROUBLEMAKERS, VÄVARNA och STEN OCH STALIN i Jultomten Är Faktiskt Död och Svart Jul med THE KRISTET UTSEENDE.

Men efterson Lucia står runt hörnet så lyssnar vi på PURE X hyllning till ljusets drottning och undrar hur ett medgivande svar från Lucia skulle låta..?

Kontentan till alla metalmusiker där ute är: Glöm det! Det blir bara pankaka av alltihop och ni skämmer ut er. Att ni ens överväger att göra det borde sätta igång alla varningsklockor.

Kärlek. Respekt. Rock N Roll.
/H

Read Full Post »