Det har varit dåligt med skivinköp i år! Trots att jag har varit arbetssökande för länge så har jag ändå haft råd med skivnöjet. Men nu tar bilen en djävligt stor del av kaka och skivpengarna är nästan obefintliga. Så för att försöka trösta mig lite tog jag en sväng på byns loppisar i hopp om att hitta någon gammal goding. Som ni ser blev det ett gäng…
STYING ALIVE En lite present till Anti då hon för ett tag sedan nämnde att hon tyckte BEEGEES svängde när vi såg nämnda film.
JUDAS PREIST ”Ram It Down” Inte direkt en av PRIESTS bättre skivor, snarare tvärt om. Det kanske beror på tidpunkten, bandets popularitet var lite naggat i kanten, GUNS N’ ROSES var på allas läppar och metalscenen började gå åt det mer brutala hållet. Vilket också PREIST också visar på den efterföljande ”Painkiller”.
JUDAS PREIST ”Killing Machine”
1979 går den Britiska metalindustrin känd som JUDAS PRIEST på högvarv och langar ut en platta med högkvalitativ hårdrock per år. Låtar som ”Delivering The Goods”, ”Hell Bent For Leather”, och “Running Wild” håller fortfarande.
EAGLES “Hotel California” Bandet påstår ha gått från country till hårdrock men jag vet inte..? Låten ”Hotel California” är väl rock men inte speciellt mycket hårdrock och de flesta spåren på plattan är rätt söliga bitar. Två låtar står ut dock, ”Life in the Fast Lane” och ”Victim of Love”. Jaja, jag har ju i alla fall bilden med spöket eller LaVay eller bara någon brud som trippar på syra…
BUDGIE ”Bandolier”
BUDGIE??? Vilka fan är det? Säger ”Breadfan” och ”Crash Course in Brain Surgery” dig något mer? Just det, METALLICA har lirat två av detta lätt progressiva hårdrock/metalband. Bandet är ju inte direkt känt för den breda massa vilket kanske kan förklaras av att de är från Wales och inte har fått lika stor uppmärksamhet. Vilket är synd för det här är verkligen en pärla och jag kan bara rekommendera att köpa när du springer på. ”Bandolier” är bandets femte platta på lika många år och släpptes 1975.
BLACK SABBATH ”Volume 4”
Inte trodde jag imorse att jag skulle springa på en SABBATH platta i original press! Och jag trodde knappt mina ögon när jag hittade den i skivbacken! Men, konvolutet saknas och skivan är kraftigt smutsig. Jag hoppas dock att den är spelbar när jag väl tvättat av den.
Mina föräldrar har många gånger berättat om hur lååång och tråååkig lååångfredagen var de var barn. Det fanns inget att göra, allt var stängt (ICA hade ju trots allt öppet några timmar mitt på dagen när jag var liten) och jag tror inte ens man har någon gudstjänst för än i natt då man inte vill fira Jesus död.* Man kommer ihåg Jesus lidande och död men firar i första hand uppståndelsen. Nu ska det här i första hand inte handla om Jesus och påskhelgen som sådan utan om belgiska SARDONIS och deras debutplatta som är självbetitlad. För det är ju trots allt så, oavsett hur sekulariserad du än är, att Långfredagen är en dag då man kan ligga och dra sig halva förmiddagen, käka frukost i flera timmar, börja dagen med en mastodontfilm eller som nu upptäcka ett nytt fantastiskt band! Som SARDONIS.
Vad lirar då denna duo för sorts musik? Istället för att vricka tungan över en ny etikett så kan man väl säga att bandet låter som en blandning av Bostons 5IVE, de allsmäktiga BLACK SABBATH och högaktuella HIGH ON FIRE. Efter den kritikerrosade 7” EP’n som bandet släppte 2008, som i mitt tycke lutar mer åt doom/sludge-hållet så har bandet utvecklat öset och melodierna. Det är doomtungt med rock n’ rollsväng och smäktande melodiskt och helt fantastiskt. Helt klart ett av årets bästa släpp så här långt. Lyssna kan du göra via bandets Myspace och plattan hittar då på Record Heaven.
Måste också tipsa om batteristens skivbolag Electric Earth Records som har bl.a. släppt Supersatanfavoriterna BLACK PYRAMID, som dessutom har nya prylar på gång, och svenska doomgänget OCEAN CHIEF.
* Det finns en gudstjänst som heter korsvägsandakt som främst förekommer i katolicismen och den hålls kl 15.00 då Jesus ska ha dött i den nionde timmen.
NP: SardoniS – It Walks the Mountain (SardoniS, 2010)
Idag är det 40 år sedan Black Sabbath släppte sitt debut album och lade grunden till det vi kallar metal och där med gjorde världen till en lite bättre plats. För min egen del har ju Sabbath alltid funnits där, ända sedan man föll dit på hårdrock i början på 80-talet. Dock var Sabbath inte ett band som jag lyssnade på då. Men nu, så långt efter har jag upptäckt storheten och genialiteten i dessa ondskans mässor till musikstycken som jag tycker bara blir bättre och bättre ju mer jag lyssnar.
Första singeln från debutplattan var Evil Woman som släpptes i december 1969 men titelspåret som öppnar plattan är ett monster till inledning och vilket band som helst borde vara villiga att döda för en sådan entré.
Om du av olika anledningar inte lyssnar på Sabbath så börja med nya samlingen Greatest Hits som finns att beställa här eller lyssna via Spotify, men det bästa är ju att springa till affär’n nu och tjacka!
11 helrör, 3 halvböj, 3 groggar, 6 stora stark, 1 vinare och en direkt ur kranen på knappt 20 år är imponerande! (De ostiga alkoholmetaforerna får du lista ut med hjälp av Metallum.) Började för ett tag sedan med liveskivan Dark Live Magick och förstod att jag måste ge bandet en ordentlig chans att visa vad de går för. Tyvärr tog det väldigt lång tid men nu har Darkness Death Doom några varv och djävlar vilken ångvält! Blandningen av doom och döds är så fin att det är en ren nutning från början till slut!
I februari nästa år är det 40 år sedan BLACK SABBATHs debut släpptes. Man skulle rent krasst säga att det nalkas 40 års kalas, det är dags att fira metal! Trots åren så står sig plattan väl i jämförelse med årets släpp. En nyutgåva kom i år, tillsammans Paraniod och Master Of Reality, i en deluxe-serie. Se till att de hamnar i din skivhylla!
Stockholmarnas episka dödsmetal med vikingatema har blivit ett soundtrack i den regngråa hösten. Jag får en känsla av hur det kan ha varit att stå i fören på ett långskepp ute på Nordsjön med destination de brittiska öarna och plundringståg som resans höjdpunkt. Dock får nog de gamla munkarna på Lindisfarne kloster vara glada att de sjörövarna inte hade AMON AMARTH som soundtrack. Då hade de brittiska öarna varit lika mytomspunnet som Atlantis.
Många har hyllat årets giv Crack The Sky och visst, det är en bra skiva men i jämförelse med Blood Mountain så är den blek. Tyvärr. För jag hade stora förhoppningar och höga förväntningar men det slog aldrig in. Tur då att man kan plocka fram en tidigare giv och bara låta den krossa allt.
Hittade till Vin & Gastronomi via mitt rssflöde och ett reportage om Sigtuna Brygghus där humle och hårdrock tillhör livets nöjen. Kan ju bara hålla med!
– Från början var den bryggd som en hyllning till Black Sabbath, den var brygd fredagen den 13 februari, samma datum som Black Sabbaths debutalbum släpptes. Vi kallade den Symptom of the universe, efter en låt från bandet album, säger Mattias och ler brett.
Bärs. Som. Bärs.
//H
NP: Burst – I Exterminate the I (Lazarus Bird, 2008)
Sitter vid det nystädade köksbordet och sippar på min sojalatte till tonerna av HORNS OF ANGUISHs fullängdsdebut Barriers (Kampas Records, 2009). Jag är på tredje låten, Ominous, under första varvet och en lite trevande melodislinga skär rakt in och slår an en känsla av behagligt vemod. Det tar en stund innan jag inser att låten faktiskt var med på bandets demo EP från 2008, eller om det var 2007, kommer inte ihåg exakt… Försöker plocka fram något minne av samma känsla men hittar inget. Innan jag hade demon i min ägo tyckte jag bandet var mycket intressant men när demon kom så fick den kalla handen. Vet inte varför, med sådant händer ju ibland.
Skåne duons (kompletteras med basist live) melodiska post-doom, som någon uttryckte det, maler, smeker och förför. Krängande sludgepartier är nästan obefintliga och jag gillar det. Musiken smutsas inte ned med influenser från orkan Katrinas hemtrakter utan istället är det gitarrslingor á la CULT OF LUNA och ISIS som bjuder in sig själva.
Det blir ingen recension av Barriers den här gången utan inledningen får ses som en prolog till tankarna som kommer. Det slår mig åter igen att något har hänt med min mentala inställning, eller sinnesstämning om ni så vill. Jag skulle också kunna säga att musiken visar på förändringar som skett av mig som person de senaste åren. Kanske kan man kalla det mognad..? Det som skiljer sig från då och nu är att jag finner ett väldigt lite utbyte av låtar som klockar in på 2-3 minuter idag. Istället är det låtar som ligger runt 10 min som attraherar mig mest. Som nu, när jag sitter och dricker resterna av frukostlatten och slösurfar på Fejjan och läser bloggar i mitt rssflöde. Det är nu jag vill ha lugn söndagsmusik som gör att jag känner mig så där mysig och go i själen, om man nu kan det till doom som vill knuffa en över kanten.
NOFX är helt uteslutet. RAMONES lika så. NASUM ska vi inte ens tänka på. Hur blev det så här? Det är ju inte så att jag inte lyssnar på de banden längre. Det sker bara vid andra tillfällen. NOFX Coaster brukar gå varm på gymmet tillsammans med bl.a. LAMB OF GOD, THE HAUTED, BLACK BREATH, SYCONUAT och EARTH CRISIS. Hemma blir det oftast KONGH, ISIS, DARK CASTLE, ELECTRIC WIZARD och CULT OF LUNA när jag surfar, läser eller ska sova. I bilen snurrar just nu MARIACHI EL BRONX på repeat både för mig och AntiCristel, något annat duger inte där just nu.
Igår, när jag röjde av köksbordet som då såg mer som ”lägger era grejer här och gå”-bänk än som en plats där man sitter och äter, gick HOUR OF 13, GRAVEYARD, GRAND MAGUS, ULTIMATE DRAGONS och BLACK SABBATH på ”blanda” i lurarna.
Cult Of Luna: Långsamma och noggranna.
Ni ser ju mönstret. Ju lugnare aktivitet, desto långsammare musik, och ju mer adrenalin och hjärtfrekvens som behövs, desto snabbare tempo efterfrågas. Så ni kan ju tänka er hur djävla snabbt jag jobbade förr när RASIED FIST stod för soundtracket! Nu var det inte bara tempot som jag hade i åtanke innan utan även relationen noggrannhet och låtlängd. Jag har upptäckt ett mönster i att jag idag gillar långa låtar som tar tid på sig att förmedla vad det är de vill kontra RAMONES korta bubbelgumspunk. Och på något sätt kan jag även härleda det till min systematiska noggrannhet. Förr ville jag att saker och ting skulle gå fort och bli färdigt snabbt. Resultatet var inte så noga egentligen. Idag är det där emot tvärt om. Det gör inget att saker och ting tar lite tid så länge slutresultatet blir så bra som möjligt.
Nu finns det ju några aspekter i mitt resonemang som inte riktigt går ihop. Till exempel slarvar jag inte på gymmet bara för att Tom Araya skriker åt mig. Istället hjälper mig att trycka dit den sista reppen på setet istället för att vika ner mig. Och jag gör ju inte saker långsamt bara för att RAMESSES knappt har styrfart.
För snart en månad sedan gjorde jag en skön musikalisk upptäckt. På en av alla de MP3-bloggarna jag prenumererar på dök BLACK PYRAMID upp med beskrivningen:
”Black Pyramid may be a new name to some people, but a band that really should be checked out if Groove infested Doom gets your black heart beating. With their debut 7″ now available via Belgium’s Electric Earth Records and with comparisons being made to the likes of SLEEP & EARTHRIDE, any self respecting doom fanatic should track down this piece of wax.”
Självklart var jag tvungen att surfa in på bandets MySpace för att lyssna och jag gillade det jag hörde så det vara bara att ladda hem! En demo, en EP, släppt via Belgiska Electric Earth Records, och en kommande fullängdare, tillgänglig från All That Is Heavy, hamnade i winampens spellista och jag bjöds på svängig och melodiös doom som vill berätta sagor för mig. Det svängde så bra att jag nu har beställt EPn och kommer göra samma sak med LPn så fort Electric Earth har den i lager. Dessutom vill jag ju dela med mig av detta fantastiska band! Så jag langade i väg en e-intervju till bandet som svarade omgående, och resultatet kan ni läsa här nedan.
Ge oss bakgrundshistorien till BLACK PYRAMID? Hur började allt? Bakgrund från andra band?
Clay: Jag hjälpte till att bilda ARTIMUS PYLEDRIVER i Atlanta innan jag drog till Kalifornien 2004 för att slutligen hamna i Massachusetts. Jag träffade Andy genom en annons på StonerRock.com. Vi klickade så det vara bara att köra.
Andy: Jag lirade i PALACE IN THUNDERLAND, men jag var frustrerad over vart det bandet var på väg, så jag slutade och skrev nya, tyngre låtar. Jag letade efter folk att lira med, tillslut träffade jag Clay som ville spela samma sorts musik som jag.
Gein: Jag mötte Clay när vi lirade i CRIMSON GHOSTS, började spela med BLACK PYRAMID vintern 2008. Dessutom jag lirar fortfarande gitarr i GEIN AND THE GRAVEROBBERS.
Ni verkar ha en kort historia som band och har utvecklats snabbt. Från en demo till fullängdare på två år. Era tankar om det?
Andy: Två år är en lång tid för mig. BLACK SABBATH släppte sina tre första skivor mellan 1970 och 1972. Vi fick en flygande start och det var inte mycket till ”nu startar vi ett band” som det säkert är för många. Vi har gedigen erfarenhet från tidigare band och vet hur saker och ting funkar och vi jobbar bra ihop och får saker att hända. Vi har en split 7:a tillsammans med TENSPEED WARLOCK och en split cdep ihop med OLD ONE som också är planerad att komma ut i år. Så vi håller oss sysselsatta och försöker smida medans järnet är varmt.
Clay: Oavsett vad dy sysslar med så måste du hålla i gång annars går skiten åt helvete. Ditt sinne, musik, konst och ditt liv. Om du vill göra något, gör det för fan. Jag tror ingen skulle klaga på att man blir framgångsrik för snabbt. Om det händer oss, fixar vi det, det är jag säker på.
Vilken är er största inspiration för bandet och musiken i synnerhet?
Andy
Andy: Ja, det handlar om att kämpa mot sina begränsningar varje dag, skapa något från ren fantasi, dyka ner och locka fram det från källan av fantasin. Men också att ta fram dessa idéer, tämja dem till en gripbar version av ljud och vision.
Clay: För mig handlar de tom att skapa det bästa musikaliska landskapet. Små saker betyder mycket och Andy bidrar med det så när någon av oss slänger ur sig en idé som tillsynes kan vara ett litet bidrag till en låt analyserar vi det och försäkrar oss om att det är exakt vad vi vill ha och att det kompletterar låten.
Inspirationen har sitt ursprung i möjligheten att skapa ett helt nytt stycke musik från ingenting och tillfredsställelsen att slutligen få spela det.
Vi söker inte godkännande från någon men när människor gillar det man gör, känns det djävligt bra.
Finns det någon djupare betydelse av texterna? Om det gör det, vad handlar de om?
Andy: Varje låt har sin egen historia. Antingen är det en historia jag har hittat på som i Visions of Ghenna eller No Life King, eller min egen tolkning av en redan skriven historia. The Worm Ouroboros är till exempel är löst baserat på E.R. Eddison roman med samma namn.
Wintermute är en AI (Artificiell Intelligens) karaktär i William Gibsons roman Neuromancer. Jag försökte tänka mig hur det var att vara den karaktären utanför bokens historia. Cauldron Born är baserad på en Walesisk mytologi. Till och med den instrumentala Celephaïs är baserad på en historia men även namnet på en stad som H.P. Lovecraft använde i sina historier.
Albumet är tänkt att vara en motsvarighet till sagor av Bröderna Grimm, eller en Kung Arthur-saga, även Grekisk- och Romerskmytologi, saker som jag läste före sängdags som barn.
Blir det någon turné i samband med skivsläppet? Finns det några planer på att komma till Europa?
Clay: Vi är alltid öppna för förslag, men vi tänker inte göra något förhastat. Att turnera i Europa vore en dröm men det måste göras rätt annars kan det bli en mardröm.
Andy: Ja, men just nu har vi bara möjlighet att lira i vårt område i nordöstra USA. Vi hoppas att vi kan ta oss ner för östkusten och kanske någon avstickare till mellanvästern, men det är så långt planerna sträcker sig för i år. Men om möjligheten att lira någon annanstans dyker så tar vi den om vi kan.
Telefonen ringer och en röst I andra enden vill att hänger med på en landsomfattande turné! Vem är det som ringer och vilka andra tre band spelar?
Gein
Gein: Danzig ringer och de andra två banden är WITCHCRAFT och GRAVEYARD. (Se där, två svenska akter på Geins önskelista. Supersatans anm.)
Clay: SLEEPs återförenings turné med HIGH ON FIRE och OM. Inget band med fler än tre medlemmar. Grymt som fan!
Andy: Jag måste saga att det är HIGH ON FIRE som ringer, och vi är ett av banden tillsammans med SLOUGH FEG och THE GATES OF SLUMBER. Det skulle bli en turné som jag aldrig skulle glömma.
Vilka är era tre favoritalbum och varför?
Gein: 1. NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – Murder Ballads
2. SAMHAIN – November Coming Fire
3. IRON MAIDEN – Powerslave
Jag ska inte tråka ur er med detaljer, men jag anser att varje ett av dessa album är perfekta ner till varje låt som ordningen av de samma, konsten på konvoluten som binder ihop temat på varje album.
Clay: För mig är det för svårt. Så låt mig ge dig mina tre favorit rock/metal diskografier istället. Ok? LYNYRD SNYNYRD fram till 1977, BLACK SABBATH fram till 1978 och HIGH ON FIRE fram tills idag. Alla band hade mer eller mindre sina originalmedlemmar och en enastående samling låtar under mer eller mindre en tioårsperiod. Jag skulle kunna prata om Never Say Die i timmar.
Andy: Tufft val. BLACK SABBATH – Sabbath Bloody Sabbath. Den plattan har några grymma spår och visar ett band som vågar ta nya vägar och pröva nya saker. Till och med synthspåret Who Are You är omisskännlig för en SABBATH låt och kompromisslöst tung.
PINK FLOYD – Meddle, för att det representerar höjdpunkten för progressiv och psykedelisk rock.
BLACK FLAG – My War, för att det visade vad punk/harcore hade potential att bli.
Vilka är era tre favoritsläpp i år så här långt?
Clay
Clay: Så här långt krossar nya CHURCH OF MISERY. Jag måste absolut nämna KYLESA, men Winos (Scott ”Wino” Weinrich, legendarisk grundare av bl.a. THE OBSESSED och SAINT VITUS. Supersatans anm.) soloplatta är den som sticker ut mest. Jag är ett stort fan av Lean Paul Gaster (CLUTCH Supersatan anm.) så jag älska hela skivan.
Andy: Winos platta är en omedelbar klassiker. COBALTs Gin har sparkat min röv på dagligbasis ett tag. Nya TEITANBLOOD, Seven Chalices, är det mest krossande jag hört på ett tag. Och naturligtvis YOB som släpper sin nya platta samma dag som oss. THE GATES OF SLUMBER ska släppa något på Rise Above under året så det ser onekligen ut att bli ett bra år för den hårda musiken.
Något avslutande som ni vill tillägga?
Clay: Tack för att ni köper merch och music. Det hjälper till…mycket.
Andy: Ja, och tack alla som kommer till våra spelningar, arrangörer, banden vi har lirat med, zines, bloggare och skivbolag vi jobbar med och alla där ute som sliter hart för scenen. Det är ni som gör det möjligt för oss att göra det här.
Supersatan tackar BLACK PYRAMID för intervjun och önska lycka till och på återseende!
//H
NP: Kongh – Shadows Of The Shapeless (Shadows of the Shapeless, 2009)
Trots att det vilar ett tjockt sekteristiskt skimmer över Macprodukter och dess användare kan man inte låta bli att bli lite underhållen av iPhones iShred. Speciellt inte när det vankas Paranoid!
SUPERSATAN 