Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pantera’

Gör det lätt för mig idag och slänger ihop ytterligare en variant av Sju plattor på sju dagar/Metal hela veckan- lista. Dessutom finns alla behändigt tillgängliga på Spotify, så klicka bara här.

Måndag: PANTERA – Cowboys From Hell

Det har blivit en hel del PANTERA på jobbet de senaste veckorna och trenden håller i sig. Det kommer bli både CFH och VDP på sterion imorgon, en bra star på veckan het enkelt.

Tisdag: KINGDOM OF SORROW – Behind The Blackest Tears

Jasta och Windstein samarbete växte en hel del till denna andra plattan som slår debuten med hästlängder! Favoritspår är andra låten ”God’s Law In The Devil’s Land”.

Onsdag: DISFEAR – Live The Storm

Rocke n’ rolldrypande kängpunk blir aldrig fel. Speciellt inte på en onsdag.

Torsdag: THE SWORD – Warp Riders

Visserligen kan jag tycka att THE SWORD har putsat till sig lite väl mycket sedan förra plattan, men när man levererar en sådan här komplett macka så finns det inget att klaga på. En av årets bästa så här långt!

Fredag: MOTÖRHEAD – No Remorse

Det är fredag. Arbetsveckan är slut. (För de flesta) Dags att ta sig en fredagsöl. Vad passar bättre än MOTÖRHEAD? Va?

Lördag: MACHINE HEAD – Burn My Eye

Nämnde att jag har vevat PANTERA en hel del de senaste veckorna. MACHINE HEAD har snurrat minst lika mycket. Klassikern BME är en av min top 5 favoritplattor någonsin och representerar den metalen jag gillar bäst. 90-talsmetal blir inte mycket bättre än så här.

Söndag: DOWN – Over The Under

Over The Under är an platta som jag lyssnat otroligt mycket på sedan den kom 2007. Verkligen en stor favorit som jag tror kommer hänga med länge.

Historia 1
Historia 2

Jasta
Annonser

Read Full Post »

Dimebag kommer alltid vara en av de största och viktigaste gitarristerna i metalvärlden. PANTERA kommer alltid ett av de största och viktigaste banden i metalvärlden. Kom ihåg det när du i afton skålar med Black Tooth Grin och vevar Vulgar Display Of Power till minnet.

En gammal hyllning till PANTERA

Jag är inget fan av SHINEDOWN men jag såg den här för någon dag sedan. Jag älskar låten med LYNYRD SKYNYRD, men tycker SHINEDOWNS singelversion är trist, men live… Speciellt när den är tillägnad Dimebag.

Read Full Post »

Att metalscenen har hämtat sig och vuxit sig stark de senaste åren är väl ingen som missat? Fler festivaler med metal som speciallitet etablerar sig och växer varje år, de stora mediemogulerna ökar både spaltmeter och bildrutor till förmån för den goda smaken.

Kidsen, de med den goda smaken att stå emot kommersialismens reklamradio och tv, letar sig fram till guldkornen med en spårhunds precision och skaffar sig idoler som SLAYER, DISMEMBER, PANTERA, AT THE GATES och hundra andra klassiska band. På bussen kliver en mellanstadieklass och alla försöker vara fräcka och passa in men mitt ibland hermelinerna står det en liten tjej med tighta svarta jeans, grova kängor och en Jetser race-hood. Min spontana reaktion gör mig glad och det förgyller min dag, senare slår det mig att hon inte ens kunde varit född när plattan kom!

090303-death_maze

DEATH MAZE

I dag snubblade jag över lite nyheter från helgens House Of Metal i Umeå och dödsmetalgänget DEATH MAZE. Ett gäng ynglingar, med en medelålder på 15 år, som lirar svängig old school döds precis som om de vore framavlade just för detta ändamål.

Sångerskan Johanna Lindqvist growlar, skriker och vrålar så Siewert Öholm skulle be på sina bara knän för att få dra i gång Svar Direkt igen om han fick nys om bandet. Så här har ni era fördomar: fem tonåringar lirar old school döds, 3/5 av bandet är tjejer, trummisen är 13 solvarv och bandet har existerat i knappt två år. Lyssna här!

Mer om DEATH MAZE
Västerbottens Folkblad
TV4Nyheterna Västerbotten

Kärlek. Respekt. Rock n’ Roll.
//H

NP: downset. – Fire (Do we speak a dead language?, 1996)

Read Full Post »

Hade hoppats på att den här helgen skulle blivit riktigt rolig med födelsedagskalas och halloweenparty i Alinge. Istället sitter jag här vi köksbordet med huvudvärk, snorig näsa och småfryser lite. Hade hellre varit småbakis i en soffa i Alinge.

I fredags fyllde Cristel år och det var lite kalas här. Jag hade fixat veganfärspajer och en god chokladkaka som ni hittar recept till på Veganen. Det var lite folk här och mycket trevligt, och Cristel var nöjd med sina presenter. Av mig fick hon alla Volbeatplattor (så nu måste jag höra på dem konstant hela tiden), och lite andra grejer som jag inte orkar skriva…
Eftersom det var födelsedagskalas och fedag så blev det ju några öl också, tydligen funkar det inte på samma sätt i Stenungsund som det gör i Alinge där folk har med sig alkohol om de ska dricka något. Generös som man bjöd jag så klart de tomhänta stackarna eftersom jag hade för två dagar då det vara planerat för halloweenparty också. Det var ju bara att gå och köpa mer på bolaget dagen efter. Men så när sista ölen var uppdrucken var det någon som kom på att det är ju röd dag och därmed stänkt på bolaget. Vad säger man? Rutinerat! Jaja, det var ju bara att köra på sprit då för det har ju morsan alltid hemma…eller kolla med någon som kanske hade lite extra hemma.

Så när jag vaknade på lördagsmorgonen tänkte jag ge mig ut på öljakt, men det var innan jag insåg att min hals värkte, näsan rann och att jag förmodligen hade lite feber. Det blev inte bättre under dagen så det vara lika bra att ställa in kvällen festligheter och stanna hemma. Något jag fortfarande är rätt besviken över för jag såg verkligen fram emot att åka till Alinge och partaja lite. Istället stannade vi hemma och så en och en halv kass film och somnade tidigt.

Så nu sitter jag här vid köksbordet och i stället som Pantera har förtröstan i whiskey, röka och Black Sabbath. Tröstar jag mig med kaffe, chokladkaka och Lynyrd Skynyrd. Och det är inte elektriskt på nått djävla sätt med det är gôtt!

Lynyrd Skynyrd - Tuesday's Gone

Kärlek. Respekt. Rock N Roll.

//H

I Winampen: Lynyrd Skynyrd – On The Hunt (Nuthin’ Fancy, 1975)

Read Full Post »

Under många år stod min vinylspelare orörd och trasig högst upp i stereostacken. Ja, den skulle stå framme trotts att den inte blev lagad. Och när jag flyttade till den lägenhet jag bor i nu hamnade den på grund av utrymmesskäl uppe i ett skåp i hallen. Där har den stått fram tills för en stund sedan.

Nu står den och snurrar på bordet framför mig med SMOOTH AND GREEDYS Boogie Woogie Riot part 2 på stereon. Kommer inte ihåg vilket år jag köpte den men en kvalificerad gissning borde vara 1997 i Växjö. På den tiden köpte jag fortfarande vinyl och gärna 7″ för jag hade någon förhoppning om att inom en snar framtid kunna införskaffa en jukebox och fylla den med riktigt bra musik. Tyvärr har jag inte förverkligat den drömmen men man vet ju inte vad som händer i framtiden…

Pinsamheter i vinylbacken

När jag tittar över min vinylsamling kan jag lätt säga att två tredjedelar är i stort sett ren skit. Under den senare delen av 80-talet ville jag gärna bli DJ och lira 12″ på diskotek, och det blev väl ett och annat knattedisko men jag ville ju så mycket mer. Dock lyckades jag samla ihop en hel del maxisinglar och samlingsplattor och varierande tvivelaktig grad. Det finns också en del MÖTLEY CRÜE, EUROPE, GUNS N ROSES och STREBERS, men det här är ju från en period där jag började köpa skivor på CD.

HELLACOPTERS från Debaser 26/10-08

Vid tiden runt HELLACOPTERS första singlar började jag köpa 7″ igen, mest skedde inköpen via postorder från Sound Polution vilket ibland ledda fram till riktigt dåliga inköp. Så här i efterhand känns det som jag inte hade någon koll alls eller så köpte jag helt enkelt fel plattor. I vilket fall så kände jag för att kolla igenom vad jag hade och lyssna på några klassiker.

Klassikerna

Efter att ha fått igång skivspelaren med hjälp av PANTERA 12″ Hostile Moments (innehållandes I’m Borken, Mouth For War, Walk (cervical mix) och Fucking Hostile (biomechanical mix)) lade jag på CULT OF LUNA Cover 7″ (sid a: SMASHING PUMPKINS – Bodies, sid b: UNBROKEN – Recluse). Jag har tidigare bara lyssnat på mp3 versioner av denna sjua och tyckt att den lät rätt trist men nu. Den är riktigt bra! Och jag ska spela den en gång till innan kvällen är slut.

Efter CULT OF LUNA så lyssnade jag på redan nämnda SMOOTH AND GREEDY och jag gillar fortfarande deras garagerockabilly och gör en googling för att hitta dem på MySpace.

En EP som jag gillade mycket när jag hade köpte den var THE QUEERS Bubblegum Dreams med låtar som Punk Rock Girls och Beach Boys covern Little Honda, och fortfarande får den mig att bli så där punkrockglad som man kan bli.

THE QUEERS video för Punk Rock Girls

THE LET’S GO’S! är ett annat svenskgäng som fortfarande lirar och finns på MySpace och har två sjuor i min back, Rock ‘N’ Roll 7″ och spliten med THE DESTITUTES. THE LET’S GO’S! insats på båda är bra och det finns inte så mycket att säga om deras musik som handlar om rock n’ roll (jo, faktiskt), brudar och party. Så mycket mer behövs inte!

Givetvis lyssnar jag på en del 7″ som jag inte går in närmare på här, mest för att jag inte tycker dom är tillräckligt bra och förtjänar att nämnas, mer här kommer några smakprov:
ELECTRIC FRANKENSTEIN – Action High/Out There (F-Word)
THE SOUP DRAGONS – Mother Universe
KIDS ARE SICK – Backstabbers Ride For Free
D GENERATION – Wasted Years

Manu Chao är ju en snubbe som är stor och poppis nu för tiden och de flesta vet väl vid det här laget att han även var en av medlemmarna av/bakom MANO NEGRA. Fransmännens hit King Kong Five är en låt jag fortfarande gillar skarpt, med på singel finns också b-sidan Soledad skriven av just Manu Chao.

MANO NEGRA från Hutlsfred 1991

100 Miles And Runnin’ tog mig med storm 1990, visserligen lyssnade jag på en del hardcore hip-hop men dessa svarta grabbar som sprang ifrån snuten fortare än jag kunde säga rap. Med texter från gatan om grov kriminalitet, våld och droger tog det till och med LAPD och FBI på sängen, det ryktades då om att lata snutar sket i att spana utan köpte bara senaste vaxet med N.W.A. för att vete vem som gjord vad i Compton.

1992 hoppades jag att jag kunde impa så mycket på en tjej genom att köpa THE CURES singel Friday I’m In Love att jag fick hångla med henne. Det blev inget hångel och inga fler plattor med THE CURE trots att jag tycker bandet är bra men den här lär snurra fler gånger hemma hos mig.

THE CURE live 2008

Det börjar bli dags att knyta ihop bloggen för idag men innan jag gör det ska jag avsluta med två singlar jag har snott av farsan. JIMI HENDRIX EXPERIENCE levererar två sköna låtar i form av, b-sidan först, Stone Free och Hey Joe och även om jag har gillat de här låtarna har jag aldrig fastnad riktigt för Hendrix. Tror det kan bero på att jag inte gillar, eller kanske gillade, det där flummiga 60-talet och deras långa jam i låtarna. Men Jimi är ju ändå Jimi och det som slår mig nu är hur simpla låtarna egentligen är i instrumenteringen. Det är precis lagom av allt hela tiden, trummor och bas skapar ett  groove som med ett skönt flow driver låtarna framåt medans Jimi fyrar av licks och tricks. Dessutom har han ju en djävla skön röst också.

1966 släppte ROLING STONES den låt som enligt mig är deras bästa, men först ska vi även här börja med b-sidan Long Long While som känns som en typisk lugnare ROLINGS STONES visa och faktiskt är riktigt tråkig. På a-sidan finns den då; Paint It Black som i mitt tycke är bandets bästa låt och jag vet inte riktigt vad der är som gör det. Det kan vara sångmelodin som även spelas med citar, den drivande basen, de taktfasta trummorna eller den mörka stämningen som genomsyrar låten? Någonstans där ligger sanningen.

ROLING STONES live 06/07

Jag tackar för att du har tagit dig tid att läsa så här långt och att du förhoppningsvis fått ut något av det. Annars rekommenderar jag att du kommer tillbaka om någon dag då jag tänker tipsa om en riktigt bra skiva som jag just nu lyssnar in mig på.

På återseende!

//H

På skivtalriken: ACCEPT – Starlight (Breaker, 1981)

Read Full Post »

Förra veckan gnällde jag en del över hur trist jag tycker metalscenen är för tillfället. Eller metalscenen föresten; kan man generalisera en ganer med nästan lika många subetiketter som band för metalscene? Huvudsaken är ju att ni fattar eller hur? Och det gör ni ju!

Jag tycker den är trist för, som jag skrev om förra veckan, att massa band låter likadant och tycker fullt ös hela tiden är det nya svarta. Fast banden själva tycker nog de är originella, och det finns ju antagligen en skivbolagsdirre som tycker bandet har det där lilla extra. Men frågan är: när dessa snubbar och snubbetter sitter på Hemmet, kommer de själva kunna plocka ur sitt band i ett pepsitest? Fan vet!

Det är just det originella jag saknar, och det är då man kan vara tacksam för att man bor i ett litet land där det inte finns utrymme för två snarlika band. Visst finns det gäng som låter som andra även här men det är sällan de får släppa skivor eller artiklar skrivna om sig. I det stora landet i väster verkar dock inte samma kvalitetskontroll finnas och kanalerna till oss är oändliga och då är det inte konstigt att all möjlig dynga sköljer över oss. Givetvis finns det undantag, men hur hittar man russinen i kakan? Det kan vara nog så svårt men det ska jag inte gå in på nu.

Detta är även nått som delvis tas upp i nya numret av Sweden Rock Magazines ledare. Där hänvisar man till en forumdebatt där trådskaparen oroar sig över tillväxten och vilka som ska spela på de stora arenorna i framtiden. Hela upplägget här är för att lägga bördan på vad de tror är det nya hoppet nämligen Volbeat. Och visst, Volbeat kan bli ett nytt Metallica eller Iron Maiden men i värsta fall ett nytt Motöhead eller AC/DC. Det vill säga ett gäng som inte utvecklas med sin samtid. Jag hoppas verkligen inte att det blir så.

Men att läsare av SRM och till viss del tidningsredaktionen oroar sig över detta känns för mig som ett tecken på att man själv inte utvecklas, att man inte vågar utmana sig själv och testa nya inte säkra kort. För återväxten finns! Machine Head, Mastodon, Slipknot, In Flames, Trivium, Dragonforce, The Haunted och kanske då Volbeat för att nämna några. Så visst finns det återväxt. Dessutom får vi ju inte glömma System Of A Down som runt 2005 var väldigt stora. Tyvärr ser det väl ganska mörkt ut för en ny platta och turné för dessa gentlemän. Deras spinoff band är inte lika bra.

Men det band som jag saknar allra mest och det som hade varit ett av de största banden i dag om inte… är Pantera. Dom dominerade de största scenerna på de största festivalerna, de spelade i arenorna och de sålde massor av skivor trots att de var ett av de hårdaste och mest brutala banden inom scenen just då. Det som gjorde Pantera så speciella var Dimes extraordinära och originella riff, Vinne och Rex snortighta och blytunga groove och Phils röstkapacitet med stenhårda aggrovrål och smäktande skönsång. Det var utan tvekan ett band som hade DET. Tyvärr är det just det många av dagens gäng saknar idag eller så är det bara insikten av vad som är originellt. Så jag är tacksam för det fem kanonplattor som snurrat varma de senaste dagarna. Nu låter jag lite som en bakåtsträvare men jag har blandat in Burst senaste giv Lazarus Bird, en platta som jag antagligen kommer ha högst upp på årsbästa listan.

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

P.S. Skrev en grej om Pantera för länge sedan som finns att läsa här.

Read Full Post »