Laddar för kvällen

Laddar upp inför kvällen och här är upplägget: En skön stol, dator, nått gott och dricka och en näve vinyl var av ett fynd! Hörs senare…

//H

Read Full Post »

I was never made to rock n’ roll

Jag fortsätter på spåret att läsa biografier av stora rockstjärnor och just nu är det SLASH – An Autobiography som avverkas. Vad jag tycker om den kommer senare, så här långt älskar jag den och det har gjort att GUNS N’ ROSES plattor går varma i stereon igen. Men jag har fått en insikt, och det är att jag aldrig var gjort för att lira i ett rock n’ rollband.

Ett av mina favoritband är GUNS N’ ROSES. Kärlek uppstod runt övergången från 80-tal till 90-tal och några klasskompisar skulle bilda band. De saknades en trummis och replokal och jag kunde bistå med båda så det var ju bara att köra. Den stora inspirationskällan var GUNS N’ ROSES, då världens farligaste band, men också de hårdast rockande ynglingarna i hela branschen. GUNS N’ ROSES var återuppfunnen dekadens upphöjt till 100!

Det var väl inte så konstigt att ett gäng finniga arbetar-/medelklassungar attraherades av det bandet, de hade ju allt man tyckte var coolt. Utseenden som till och med fick mina slappa föräldrar att fundera på om de ska bli oroliga, hög hatt, långt hår, cowboyboots med kedjor, Les Pauler, cigg, sprit, ett harem av billiga brudar och ett skivkontrakt med Geffen. Precis allt som fyra 16-åringar alltid har drömt om!

Sagt och gjort! Bandet var bildat! Till en början med det dåliga namnet LÄTT ÖL, jo det var faktisk särskrivet, efter den dryck vi intog i mänger när vi repade. Så här i efterhand är det ju grymt pinsamt att jag inte ens kan skriva folköl! Efter några försök till covers av husgudarna och METALLICA började vi skriva egna låtar. En bar titeln Not Dead Yet som var en direkt stöld av en titel på en låt som GUNS N’ ROSES sade sig jobba på..? Låten vi skrev har jag ett minne av att den blev rätt bra, även om den inte var i närheten av de låtar GUNS skrev.  Efter något år ändrades namnet till CRASH DIET, även denna gång en stöld av GUNS. Låten släptes dock av ASPHALT BALLET.

Efter några år var vi 18 och lättölen hade bytts ut mot vodka och starköl som intogs på lokal. Det är fortfarande ett mysterium hur vi hade råd att dricka öl på krogen varje helg då inkomsten till största delen bestod av studiebidrag. Fast å andra sidan sett blev man rätt full på fyra stora starka som du kostade en hundring. Som du säkert förstår så blev det inget rock n’ rollband av oss, och jag kommer till varför strax.

Det är först nu, när jag läser SLASH bok, som jag inser att vi aldrig hade det i oss. Vi hade aldrig blivit något stort rock n’ rollband hur hårt vi än försökte. Vi hade inte tallangen att skriva grymma låtar. Vi hade inte viljan att lyckas till varje pris. Vi sket inte i allt annat som inte hade med rock n’ roll, sprit, droger och brudar att göra. Visst, vi kunde dricka sprit och festa, knarka lite på hobbynivå gick också bra men när det blev för mycket, det vill säga 20 % av valfri husgud var det dags att dra i bromsen och dra ner. Jag är rätt säker på att ingen av oss ens funderade på att skjuta heroin. I stället försökte vi sköta oss i skolan, göra lumpen, fixa jobb och dricka bärs på lokal men gå hem vid stängningsdags. Ni förstår ju själva. Nice boys don’t play rock n roll.

Men historien Slash berättar i sin bok underhåller och fängslar mig. Jag har precis kommit fram delen där bandet har skrivit på för Geffen och uppmanats att ligga lågt, skapa mystik och jobba på debutplattan. Innan dess har bandet spelat på diverse klubbar i och runt Los Angeles nästan varje vecka för att dra in pengar till uppehälle. Men nu, nu sitter de på ett sexsiffrigt belopp i dollar och all tid i världen. ”Crash and burn” någon? Trots att jag är 30+ med råge har jag svårt att bestämma mig för vilken kroppsdel jag inte skulle sakna nu för att ha befunnit mig i samma sits när jag var 20.

”Take me down to Paradise City, where the girls are fat and they’ve got big titties.”
//H

NP: Guns N’ Roses – You Could Be Mine (Use Your Illusion II, 1991)

Read Full Post »

Stockholm Pride – NO living after midnight

Pridedeltagare med god smak. (Foto Jana Ericsson)

Stockholm Pride är i full gång och det drar hop sig till finalhelg med den traditionsenliga paraden. Jag läser igenom programmet för att se om det finns något jag skulle vara intresserad av, och då menar jag i första hand i musikväg typ nått schysst band som lirar eller klubb att gå på. Visst det finns en hel del men också en total avsaknad av något som skulle kunna uppfattas som rock eller metal. Det närmaste jag kommer är Tone Norum! I övrigt är det Nanne Grönvall, finstämmigt akustiskt, eurodisco och än mer schlager i form av torsdagens Schlagerfeber. Finns det verkligen inte några HBTQ-människor som har någon form av musiksmak. Finns det ingen som ens har METALLICA, IRON MAIDEN, W.A.S.P. och GUNS N’ ROSES hemma i skivhyllan eller MP3-spelaren?

Söker på Pridefestivalens hemsida och träffarna är få men saknar ändå det innehåll jag är ute efter. Surfar in på QX och gör en sökning även där. Lite bättre, men ändå inget som indikerar på att folk är intresserade av de tyngre tonerna. Ända träffen i år på sökningen ”metal” är nyheten om att JUDAS PRIEST lirade i Sverige i februari. Inte ens en sökning på ”rock” ger något tillfredställande resultat.

Slutsatsen av min ovetenskapliga undersökning är att bögar, flator, transor och queers och alla där emellan har djävligt taskig musiksmak! Det är tjo och tjim, glitter och glamor och tillsynes en enorm vilja att passa in i samhället och göra allt alla andra gör, men inte för mycket för de vill ändå vara HBTQ-speciella. Lustigt då att temat på årets Pride är hetro. Men visst det föreligger en viss skillnad i detta, personligen tycker jag jämställdhet hade passat bättre som tema för jag tror inte att alla som kan ställa sig under HBTQ-paraplyet är 100% jämställda. Dessutom skiner ju inte schlager av jämställdhet, snare stereotypa könsroller, hetronorm och djävligt dålig smak!

Halford. Martinez. Gaahl.
//H

Foto: Jana Eriksson Stockholm Pride 2008

NP: Cave In – Cayman Tongue (Planets of Old, 2009)

Read Full Post »

Chinese Democracy

Igår släpptes så äntligen den första singeln Chinese Democracy med Guns N’ Roses från deras kommande platta med samma namn. Eftersom de det har varit ett av mina favoritband och jag ser Appetite For Destruction som en av de bästa och viktigaste hårdrocksplattorna någonsin så jag är bra nyfiken på nya plattan. Visserligen tycker jag inte att det är Guns hur mycket än Axl och de andra inblandade vill att det ska vara det, men här handlar det om varumärket Guns N’ Roses och inte bandet.

Singeln föll mig faktiskt på läppen och jag var tvungen att ladda hem ”läckan”, alltså de nio spår som läckte ut tidigare i år för att se vad jag gillade det. Nu har jag lyssnat igenom låtarna några gånger och jag har två saker att säga om det:

Om det här är spår från Guns N’ Roses kommande skiva gör det mig enormt förbannad! Det här är inte GNR! Visst det är Axl som sjunger och lirar piano och ibland påminner det om Guns N’ Roses som det ska vara men de tillfällena är så få så man skulle kunna snacka om influenser istället. Det som saknas är rock n’ roll-känslan som bandet hade på Appetite, Lies och Use Your Illusion plattorna, Slash karakteristiska och bländande tonkonst i solon och gitarrljud i övrigt är naturligtvis inte närvarande. Vem det än är, Klumpfot eller vad fan han nu heter, som lirar här är det inte i närheten av Slash. Jag hör heller inte skymten av bandets geniala variant av rytm- och leadgitarr som var en stor del av Guns sound.

Det riktiga Guns N’ Roses

Nej, det här handlar om att använda varumärket Guns N’ Roses utan att bry sig om hur man förvaltar arvet efter det som en gång var världens största rock n’ roll band. Varumärke i den betydelsen att bandet aldrig hade kunnat turnera runt och lira Guns låtar under ny flagg för då hade det vara så uppenbart att det bara hade varit ett coverband. Nu är det bara ett illa kamouflerat coverband med ett av musikvärldens starkaste varumärken.

Det är verkligen synd att inte Axl hade stake nog att byta namn på bandet för de nio låtarna jag hör låter helt okej, och på plattan lär det låta bättre med riktigt ljud. Det är en lite annorlunda rock n rolldos med inslag av 70-tals hårdrock, storslagen arenarock, funk och en hel del soul. Det är absolut en platta som hade klarat sig bra med draghjälp från Axl enbart. Tyvärr är det försent att rätta till det nu och ett stort antal idioter kommer gå på niten och köpa en ”Guns N’ Roses-platta”, visst de kommer att få en bra skiva men det är ingen Gunsskiva. Idoter? Ja, idioter för den här plattan ska du inte betala för, det är ingen Guns N’ Roses platta det är ett plagiat och det är Axl som borde dömas till böter och fängelse…

Read Full Post »