Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mariachi el bronx’

Det här är listan jag har haft ångest för under ett par veckor: Årsbästalistan! Det är mycket funderande fram och tillbaka, man ska komma ihåg alla plattor som kommit och vilka man lyssnat på och gillat mest. Det känns som om detta är mitt slutresultat. Jag skippar eventuella motiveringar i år för det har varit för svår att gradera. Känner att de riktiga topparna inte har infunnit sig, förutom BARONESS och kanske KONGH, medan band som ligger på plats 3-10 ligger farligt nära varandra och på en tiogradig skala skulle ligga på ca 7-8.

  1. BARONESS – Blue Record
  2. KONGH – Shadows Of The Shapeless
  3. SYCONAUT – Burst Into Life
  4. RAISED FIST – Veil Of Ignorance
  5. NOFX – Frisbee
  6. EARTH CRISIS – To The Death
  7. CANDLEMASS – Death Magic Doom
  8. MARIACHI EL BRONX – El Bronx
  9. SAVIOURS – Accelerated Living
  10. RAMESSES – Baptism Of The Walking Dead

Delad 11:e plats

CONVERGE – Axe To Fall
ISIS – Wavering Radiant
NECROPHOBIC – Death To All
EVERY TIME I DIE – New Junk Aesthetic
SONIC RITUAL/SANCTUARY IN BLASPHEMY – Split LP
BOMBUS – 2 X 7”
KATATONIA – Night Is The New Day
MASTODON – Crack The Sky
KYLESA – Static Tension
BLACK PYRAMID – s/t
NAPALM DEATH – Time Waits For No Slave
PELICAN – What We All Come To Need

Har jag missat något? Är jag ute och cyklar? Håller du med? Diskutera gärna och posta dina favoriter i en kommentar…

NP: High On Fire – Rumors Of War (Death is this Communion, 2007)

Annonser

Read Full Post »

Världens snabbaste man.

Världens snabbaste man.

Sitter vid det nystädade köksbordet och sippar på min sojalatte till tonerna av HORNS OF ANGUISHs fullängdsdebut Barriers (Kampas Records, 2009). Jag är på tredje låten, Ominous, under första varvet och en lite trevande melodislinga skär rakt in och slår an en känsla av behagligt vemod. Det tar en stund innan jag inser att låten faktiskt var med på bandets demo EP från 2008, eller om det var 2007, kommer inte ihåg exakt… Försöker plocka fram något minne av samma känsla men hittar inget. Innan jag hade demon i min ägo tyckte jag bandet var mycket intressant men när demon kom så fick den kalla handen. Vet inte varför, med sådant händer ju ibland.

Skåne duons (kompletteras med basist live) melodiska post-doom, som någon uttryckte det, maler, smeker och förför. Krängande sludgepartier är nästan obefintliga och jag gillar det. Musiken smutsas inte ned med influenser från orkan Katrinas hemtrakter utan istället är det gitarrslingor á la CULT OF LUNA och ISIS som bjuder in sig själva.

Det blir ingen recension av Barriers den här gången utan inledningen får ses som en prolog till tankarna som kommer. Det slår mig åter igen att något har hänt med min mentala inställning, eller sinnesstämning om ni så vill. Jag skulle också kunna säga att musiken visar på förändringar som skett av mig som person de senaste åren. Kanske kan man kalla det mognad..? Det som skiljer sig från då och nu är att jag finner ett väldigt lite utbyte av låtar som klockar in på 2-3 minuter idag. Istället är det låtar som ligger runt 10 min som attraherar mig mest. Som nu, när jag sitter och dricker resterna av frukostlatten och slösurfar på Fejjan och läser bloggar i mitt rssflöde. Det är nu jag vill ha lugn söndagsmusik som gör att jag känner mig så där mysig och go i själen, om man nu kan det till doom som vill knuffa en över kanten.

NOFX är helt uteslutet. RAMONES lika så. NASUM ska vi inte ens tänka på. Hur blev det så här? Det är ju inte så att jag inte lyssnar på de banden längre. Det sker bara vid andra tillfällen. NOFX Coaster brukar gå varm på gymmet tillsammans med bl.a. LAMB OF GOD, THE HAUTED, BLACK BREATH, SYCONUAT och EARTH CRISIS. Hemma blir det oftast KONGH, ISIS, DARK CASTLE, ELECTRIC WIZARD och CULT OF LUNA när jag surfar, läser eller ska sova. I bilen snurrar just nu MARIACHI EL BRONX på repeat både för mig och AntiCristel, något annat duger inte där just nu.
Igår, när jag röjde av köksbordet som då såg mer som ”lägger era grejer här och gå”-bänk än som en plats där man sitter och äter, gick HOUR OF 13, GRAVEYARD, GRAND MAGUS, ULTIMATE DRAGONS och BLACK SABBATH på ”blanda” i lurarna.

Cult Of Luna: Långsamma och noggranna.

Cult Of Luna: Långsamma och noggranna.

Ni ser ju mönstret. Ju lugnare aktivitet, desto långsammare musik, och ju mer adrenalin och hjärtfrekvens som behövs, desto snabbare tempo efterfrågas. Så ni kan ju tänka er hur djävla snabbt jag jobbade förr när RASIED FIST stod för soundtracket! Nu var det inte bara tempot som jag hade i åtanke innan utan även relationen noggrannhet och låtlängd. Jag har upptäckt ett mönster i att jag idag gillar långa låtar som tar tid på sig att förmedla vad det är de vill kontra RAMONES korta bubbelgumspunk. Och på något sätt kan jag även härleda det till min systematiska noggrannhet. Förr ville jag att saker och ting skulle gå fort och bli färdigt snabbt. Resultatet var inte så noga egentligen. Idag är det där emot tvärt om. Det gör inget att saker och ting tar lite tid så länge slutresultatet blir så bra som möjligt.

Nu finns det ju några aspekter i mitt resonemang som inte riktigt går ihop. Till exempel slarvar jag inte på gymmet bara för att Tom Araya skriker åt mig. Istället hjälper mig att trycka dit den sista reppen på setet istället för att vika ner mig. Och jag gör ju inte saker långsamt bara för att RAMESSES knappt har styrfart.

Jäkta. Fan. Inte.
//H

NP: Horns Of Anguish – Scorch (Barriers, 2009)

Read Full Post »

The Bronx? Nä. Mariachi El Bronx

The Bronx? Nä. Mariachi El Bronx.

Dröm dig bort till de Mexikanska barriot i din stad och plocka fram minnet av ljudet från männen i prydliga charros med jättegitarrer, sombreros och tequilaandedräkter. Män som berättar storslagna, roliga och ibland tragiska historier till tonerna av vemod med sväng. Nu kan du lätt som en plätt fixa samma stämning hemma genom MARIACHI EL BRONX! Japp! Vi snackar Bronx som i THE BRONX, och vad som kan vara en av årets bästa skivor. Köp ditt ex redan i dag!

”All I wanted was to be a mariachi, like my ancestors.”
//H

Read Full Post »