Stockholm Pride är i full gång och det drar hop sig till finalhelg med den traditionsenliga paraden. Jag läser igenom programmet för att se om det finns något jag skulle vara intresserad av, och då menar jag i första hand i musikväg typ nått schysst band som lirar eller klubb att gå på. Visst det finns en hel del men också en total avsaknad av något som skulle kunna uppfattas som rock eller metal. Det närmaste jag kommer är Tone Norum! I övrigt är det Nanne Grönvall, finstämmigt akustiskt, eurodisco och än mer schlager i form av torsdagens Schlagerfeber. Finns det verkligen inte några HBTQ-människor som har någon form av musiksmak. Finns det ingen som ens har METALLICA, IRON MAIDEN, W.A.S.P. och GUNS N’ ROSES hemma i skivhyllan eller MP3-spelaren?
Söker på Pridefestivalens hemsida och träffarna är få men saknar ändå det innehåll jag är ute efter. Surfar in på QX och gör en sökning även där. Lite bättre, men ändå inget som indikerar på att folk är intresserade av de tyngre tonerna. Ända träffen i år på sökningen ”metal” är nyheten om att JUDAS PRIEST lirade i Sverige i februari. Inte ens en sökning på ”rock” ger något tillfredställande resultat.
Slutsatsen av min ovetenskapliga undersökning är att bögar, flator, transor och queers och alla där emellan har djävligt taskig musiksmak! Det är tjo och tjim, glitter och glamor och tillsynes en enorm vilja att passa in i samhället och göra allt alla andra gör, men inte för mycket för de vill ändå vara HBTQ-speciella. Lustigt då att temat på årets Pride är hetro. Men visst det föreligger en viss skillnad i detta, personligen tycker jag jämställdhet hade passat bättre som tema för jag tror inte att alla som kan ställa sig under HBTQ-paraplyet är 100% jämställda. Dessutom skiner ju inte schlager av jämställdhet, snare stereotypa könsroller, hetronorm och djävligt dålig smak!
Tog min Media Markt-oskuld igår. Ja, seriöst, jag har aldrig satt min fot i en av deras butiker innan. Blev givetvis imponerad av deras storlek när jag klev in i butiken i Bäckebol och gick runt bland alla prylar. När jag kommer fram till skivavdelningen och ser hyllmetrarna med hårdrock tänker jag ”sedär, här står det AC/DC, IRON MAIDEN, METALLICA, KISS och ett gäng dinosaurier till och reas ut för under 100-lappen.
Kunde jag ha mer fel? Självklart! Visst finns plattor med nämnda grupper men det finns även en del fynd att gör för den som vill leta igenom raderna med CD-skivor. Det första jag gör är att fingra lite på någon nyutgåva av en AC/DC-platta varpå snubben bakom kassan säger:
– De där skivorna blir det nog aldrig niceprice på. Vi har försökt men det går inte.
Jag: – Nähä, men de kom väl ganska nyligen så de vill välj sälja så många som möjligt först..? (Vet inte om de kom ganska nyligen, men jag tror det.)
Snubben (på väg ut bland skivorna): – Det kanske de gjorde. Men om du ska ha med dig en skiva hem här ifrån i dag ska du ta den här! (Pekar på CORRODED)
Det sitter en liten lapp vid skivan och den börjar med ”Från bolaget som gav er TAKIDA”, längre än så läser jag inte utan säger.
– TAKIDA!?!, Nä, du! Finns inte en chans att jag kommer tycka den är bra.
– De låter inte som TAKIDA, mer som MUSTASCH fast lite rockigare. Han sjunger riktigt bra.
– Nja, jag vet inte, använder man TAKIDA som säljargument ringar alla mina varningsklockor…
Konversation över. Snubben går. Jag får syn på KONGHs Counting Heartbeats för 69 spänn, plockar upp den och tänker ”det här borde du lyssna på kompis”.
Ett par minuter kommer han tillbaka och går in bakom kassan, byter skiva och någon form av hårdrock strömmar ut ur högtalarna. Antar att det är CORRODED. För mig händer ingenting, men jag hade ju ändå bestämt mig för att det är dåligt. Tänker först att jag skulle gå tillbaka till skivhyllan och plocka fram GRAND MAGUS Iron Will, lämna över till snubben.
(Ja, jag har fullkomligt snöat in på bandet och grämer mig för att jag inte gjort det tidigare, framför allt i samband med att bandet var förband till AT THE GATES i höstas. Såg någon låt då men insåg inte storheten.)
Om du som jobbar på Media Markt känner igen dig så tjacka GRAND MAGUS Iron Will, jag GARENTERAR dig att du gillar den! Och om du tyckte jag var otrevlig, stöddig eller allmänt dryg så var det inte min mening…
Fear is the key!
//H
P.S. Den kan ju tyckas att det inte är långt från GRAND MAGUS till CORRODED. Men jag hör en massa avskyvärd amerikansk radiorock i CORRODED medans GRAND MAGUS är som balsam för själen.
Sweden Rock Festival är i full gång och helt plötsligt känns det som om riksmedia, framför allt SVT, har fattat att det är liiite mer än bara ett gäng övervintrade medelålders män som dumpar fru och barn för en helg av öl och musik. Snarare är det så att hela barnfamiljer åker dit. I nyhetsinslag både i dag och, tidigare under veckan, rapporteras det från Sweden Rock Festival där man inte längre visar upp halvkorkade festivalbesökare som skriker CANDLEMASS mer tittarna som mottagare. Nej, det snackas om en växande scen och själv tänker jag ”sedär, ni har fattat det nu”. För det här är ju inget som har hänt nu, det har ju pågått under flera år. Nämnda festival växer, precis som Metaltown, Peace And Love (som bokar fler och fler hårdrocksband för varje år), West Coast Riot och nykomlingar som Rockweekend och helt nya Sonisphere. Dessutom finns det massor av mindre festivaler runt om i landet som också drar fulla hus.
Även ordinarie konserter säljer ut snabbt, nu menar jag inte de stora drakarna som AC/DC, METALLICA och IRON MAIDEN, utan de som drar allt från 500 till ett par tusen besökare. Det som dock förvånar något är att Sonisphere inte är utsålt när man har METALLICA som dragplåster. Personligen misstänker jag att de konserterna säljer slut för att stekare, trendkåta och annat löst folk vill ha nått att stila med. Sedan har vi ju de bekväma som inte vill ligga i tält utan kunna åka hem när musiken tystnat. Som om inte detvore nog så har inte skivförsäljningen sjunkit lika mycket som för andra musikgager. Men det är ju allmänt känt att hårdrockare är väldigt hängivna och håller fast vid sina favoritband.
Det som förvånar mig lite är att ingen snackar om hur mycket värde det ligger i denna marknad. Jag uppskattar att bara biljettförsäljningen för SRF omsätter, i runda slängar, 70 000 000 kr. Lägg på kostnad för resa, mat & dryck (ej alkohol), i vissa fall logi och lite diverse så snacka vi lätt ett par hundra miljoner som rullar i samband med festivalen. Nu är ju inte alla festivaler lika stora som SRF, men ponera att 10 festivaler har 10 000 besökare som spenderar 2000 kr för biljett, käk & dryck, logi och diverse så landar vi på 200 miljoner kronor. Alla som har varit på festival vet att man spenderar lätt mer stålar än så ni fattar ju vilket värde det finns i denna marknad. Därför tycker jag det är konstigt att ingen snackar mer om det. Fast å andra sidan sett så finns det ju en risk i att en massa klåpare försöker tjäna pengar på en scen de inte förstår eller har ett genuint intresse för.
I slut ändan handlar det dock om musiken och vad sägs om banden som lirar i Sverige under sommaren.
HEAVEN & HELL
ZZ TOP
TWISTED SISTER
CANDLEMASS
GRAND MAGUS
METALLICA
MASTODON
MACHINE HEAD
FAITH NO MORE
SOCIAL DISTORTION
SLIPKNOT
MARILYN MANSON
NAPALM DEATH
SATYRICON
THE WILDHEARTS
W.A.S.P.
PARADISE LOST
THE BRONX
RAISE AGAINST
SICK OF IT ALL
AGNOSTIC FRONT
För snart en månad sedan gjorde jag en skön musikalisk upptäckt. På en av alla de MP3-bloggarna jag prenumererar på dök BLACK PYRAMID upp med beskrivningen:
”Black Pyramid may be a new name to some people, but a band that really should be checked out if Groove infested Doom gets your black heart beating. With their debut 7″ now available via Belgium’s Electric Earth Records and with comparisons being made to the likes of SLEEP & EARTHRIDE, any self respecting doom fanatic should track down this piece of wax.”
Självklart var jag tvungen att surfa in på bandets MySpace för att lyssna och jag gillade det jag hörde så det vara bara att ladda hem! En demo, en EP, släppt via Belgiska Electric Earth Records, och en kommande fullängdare, tillgänglig från All That Is Heavy, hamnade i winampens spellista och jag bjöds på svängig och melodiös doom som vill berätta sagor för mig. Det svängde så bra att jag nu har beställt EPn och kommer göra samma sak med LPn så fort Electric Earth har den i lager. Dessutom vill jag ju dela med mig av detta fantastiska band! Så jag langade i väg en e-intervju till bandet som svarade omgående, och resultatet kan ni läsa här nedan.
Ge oss bakgrundshistorien till BLACK PYRAMID? Hur började allt? Bakgrund från andra band?
Clay: Jag hjälpte till att bilda ARTIMUS PYLEDRIVER i Atlanta innan jag drog till Kalifornien 2004 för att slutligen hamna i Massachusetts. Jag träffade Andy genom en annons på StonerRock.com. Vi klickade så det vara bara att köra.
Andy: Jag lirade i PALACE IN THUNDERLAND, men jag var frustrerad over vart det bandet var på väg, så jag slutade och skrev nya, tyngre låtar. Jag letade efter folk att lira med, tillslut träffade jag Clay som ville spela samma sorts musik som jag.
Gein: Jag mötte Clay när vi lirade i CRIMSON GHOSTS, började spela med BLACK PYRAMID vintern 2008. Dessutom jag lirar fortfarande gitarr i GEIN AND THE GRAVEROBBERS.
Ni verkar ha en kort historia som band och har utvecklats snabbt. Från en demo till fullängdare på två år. Era tankar om det?
Andy: Två år är en lång tid för mig. BLACK SABBATH släppte sina tre första skivor mellan 1970 och 1972. Vi fick en flygande start och det var inte mycket till ”nu startar vi ett band” som det säkert är för många. Vi har gedigen erfarenhet från tidigare band och vet hur saker och ting funkar och vi jobbar bra ihop och får saker att hända. Vi har en split 7:a tillsammans med TENSPEED WARLOCK och en split cdep ihop med OLD ONE som också är planerad att komma ut i år. Så vi håller oss sysselsatta och försöker smida medans järnet är varmt.
Clay: Oavsett vad dy sysslar med så måste du hålla i gång annars går skiten åt helvete. Ditt sinne, musik, konst och ditt liv. Om du vill göra något, gör det för fan. Jag tror ingen skulle klaga på att man blir framgångsrik för snabbt. Om det händer oss, fixar vi det, det är jag säker på.
Vilken är er största inspiration för bandet och musiken i synnerhet?
Andy
Andy: Ja, det handlar om att kämpa mot sina begränsningar varje dag, skapa något från ren fantasi, dyka ner och locka fram det från källan av fantasin. Men också att ta fram dessa idéer, tämja dem till en gripbar version av ljud och vision.
Clay: För mig handlar de tom att skapa det bästa musikaliska landskapet. Små saker betyder mycket och Andy bidrar med det så när någon av oss slänger ur sig en idé som tillsynes kan vara ett litet bidrag till en låt analyserar vi det och försäkrar oss om att det är exakt vad vi vill ha och att det kompletterar låten.
Inspirationen har sitt ursprung i möjligheten att skapa ett helt nytt stycke musik från ingenting och tillfredsställelsen att slutligen få spela det.
Vi söker inte godkännande från någon men när människor gillar det man gör, känns det djävligt bra.
Finns det någon djupare betydelse av texterna? Om det gör det, vad handlar de om?
Andy: Varje låt har sin egen historia. Antingen är det en historia jag har hittat på som i Visions of Ghenna eller No Life King, eller min egen tolkning av en redan skriven historia. The Worm Ouroboros är till exempel är löst baserat på E.R. Eddison roman med samma namn.
Wintermute är en AI (Artificiell Intelligens) karaktär i William Gibsons roman Neuromancer. Jag försökte tänka mig hur det var att vara den karaktären utanför bokens historia. Cauldron Born är baserad på en Walesisk mytologi. Till och med den instrumentala Celephaïs är baserad på en historia men även namnet på en stad som H.P. Lovecraft använde i sina historier.
Albumet är tänkt att vara en motsvarighet till sagor av Bröderna Grimm, eller en Kung Arthur-saga, även Grekisk- och Romerskmytologi, saker som jag läste före sängdags som barn.
Blir det någon turné i samband med skivsläppet? Finns det några planer på att komma till Europa?
Clay: Vi är alltid öppna för förslag, men vi tänker inte göra något förhastat. Att turnera i Europa vore en dröm men det måste göras rätt annars kan det bli en mardröm.
Andy: Ja, men just nu har vi bara möjlighet att lira i vårt område i nordöstra USA. Vi hoppas att vi kan ta oss ner för östkusten och kanske någon avstickare till mellanvästern, men det är så långt planerna sträcker sig för i år. Men om möjligheten att lira någon annanstans dyker så tar vi den om vi kan.
Telefonen ringer och en röst I andra enden vill att hänger med på en landsomfattande turné! Vem är det som ringer och vilka andra tre band spelar?
Gein
Gein: Danzig ringer och de andra två banden är WITCHCRAFT och GRAVEYARD. (Se där, två svenska akter på Geins önskelista. Supersatans anm.)
Clay: SLEEPs återförenings turné med HIGH ON FIRE och OM. Inget band med fler än tre medlemmar. Grymt som fan!
Andy: Jag måste saga att det är HIGH ON FIRE som ringer, och vi är ett av banden tillsammans med SLOUGH FEG och THE GATES OF SLUMBER. Det skulle bli en turné som jag aldrig skulle glömma.
Vilka är era tre favoritalbum och varför?
Gein: 1. NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – Murder Ballads
2. SAMHAIN – November Coming Fire
3. IRON MAIDEN – Powerslave
Jag ska inte tråka ur er med detaljer, men jag anser att varje ett av dessa album är perfekta ner till varje låt som ordningen av de samma, konsten på konvoluten som binder ihop temat på varje album.
Clay: För mig är det för svårt. Så låt mig ge dig mina tre favorit rock/metal diskografier istället. Ok? LYNYRD SNYNYRD fram till 1977, BLACK SABBATH fram till 1978 och HIGH ON FIRE fram tills idag. Alla band hade mer eller mindre sina originalmedlemmar och en enastående samling låtar under mer eller mindre en tioårsperiod. Jag skulle kunna prata om Never Say Die i timmar.
Andy: Tufft val. BLACK SABBATH – Sabbath Bloody Sabbath. Den plattan har några grymma spår och visar ett band som vågar ta nya vägar och pröva nya saker. Till och med synthspåret Who Are You är omisskännlig för en SABBATH låt och kompromisslöst tung.
PINK FLOYD – Meddle, för att det representerar höjdpunkten för progressiv och psykedelisk rock.
BLACK FLAG – My War, för att det visade vad punk/harcore hade potential att bli.
Vilka är era tre favoritsläpp i år så här långt?
Clay
Clay: Så här långt krossar nya CHURCH OF MISERY. Jag måste absolut nämna KYLESA, men Winos (Scott ”Wino” Weinrich, legendarisk grundare av bl.a. THE OBSESSED och SAINT VITUS. Supersatans anm.) soloplatta är den som sticker ut mest. Jag är ett stort fan av Lean Paul Gaster (CLUTCH Supersatan anm.) så jag älska hela skivan.
Andy: Winos platta är en omedelbar klassiker. COBALTs Gin har sparkat min röv på dagligbasis ett tag. Nya TEITANBLOOD, Seven Chalices, är det mest krossande jag hört på ett tag. Och naturligtvis YOB som släpper sin nya platta samma dag som oss. THE GATES OF SLUMBER ska släppa något på Rise Above under året så det ser onekligen ut att bli ett bra år för den hårda musiken.
Något avslutande som ni vill tillägga?
Clay: Tack för att ni köper merch och music. Det hjälper till…mycket.
Andy: Ja, och tack alla som kommer till våra spelningar, arrangörer, banden vi har lirat med, zines, bloggare och skivbolag vi jobbar med och alla där ute som sliter hart för scenen. Det är ni som gör det möjligt för oss att göra det här.
Supersatan tackar BLACK PYRAMID för intervjun och önska lycka till och på återseende!
//H
NP: Kongh – Shadows Of The Shapeless (Shadows of the Shapeless, 2009)
Här om dagen låg jag i soffan och lyssnade på MOTÖRHEADs March Ör Die när plötsligt minnena från dagen när jag stod i skivaffären och lyssnade på skivan första gången dök upp. Det var i slutet av sommarlovet 1992 och tillsammans med ett par polare hängde vi på Leuchovius för att bläddra bland skivorna och slå ihjäl tid som vilka andra sjuttonåringar som helst.
Leuchovius Musikvaruhus var något av en institution i Alingsås. Exakt när den öppnades vet jag inte men enligt ett reklamblad för Levingitarrer jag hittade på nätet var affären väl etablerad 1939. Under 1980-talet låg affären mitt på Kungsgatan i Alingsås. Butiken hade två nivåer, gatuplanet fylldes upp med skivor, kasetter, nothäften och de populäraste instrumenten. På andra våning fanns avdelningen för pianon och flyglar, men också klassiska stråk- och blåsinstrument samt den lite mer moderna rockinstrumenteringen. Uppskattningsvis var nog butiksytan runt 200-300 kvm stor.
Jag kan med säkerhet säga att alla Alingsåsare, och folk från bygden runtomkring, som levt från början på 1900-talet till millennieskiftet och med det minsta musikintresse har minnen av och ett förhållande till Leuchovius. För egen del lades grundet till musikintresset i början på 80-talet och skivor som MÖTLEY CRÜEs Too Fast For Love, Shout At The Devil och Theatre of Pain och IRON MAIDENs The Number Of The Beast. Av någon anledning har just inköpen av dessa skivor etsat sig fast i minnet. Antagligen för jag har en sådan där historia om en polare som inte fick lyssna på hårdrock för sin mamma, han introducerade Too Fast For Love och MÖTLEY blev favoritbandet direkt!
Tillbaka till 1992
Vi den här tiden var det okej för oss att lyssna på skivorna innan vi köpte något, faktum var att vi inte behövde köpa något längre utan fick lyssna på skivorna i alla fall. Några år tidigare, när vi var yngre, var det inte helt okej att lyssna på skivorna innan om man inte hade någon förälder med sig. Men nu var vi etablerade kunder och då fick man. Det här utlägget huruvida man får lyssna på skivorna eller inte kanske framstår som konstigt för de som inte känner till Leuchovius något bistra personal. Det var något som de var lite kända för, en del tycker de var sura jämt. Andra, som mig inkluderad, märkte det någon enstaka gång.
Bilderna som dyker upp i mitt huvud föreställer den vita disk med Bang & Olufsens lurar som liknade telefonlurar utan mikrofon och de klassiska stora AKG lurarna. Det fanns även en knapprad vid varje par lurar där man kunde spola eller hoppa fram på skivan, vi snackar vinylspelare nu och inte CD. Som ett skydd för de Bang & Olufsens skivspelare satt det en vinklad glasskiva där man även snyggt kunde lägga upp konvolutet till skivan man lyssnade på. Leuchovius var ensamma i stan med att ha en sådan fräck och modern anläggning och jag blir faktiskt lite imponerad av minnet. De andra skivbutikerna, Skivor & Tobak och Skivbolget kunde inte riktigt mäta sig med detta.
Skivköpet
När jag tänker tillbaka på det så lägger sig ett romantiskt skimmer över det hela. Jag älskade att dra ner till skivbutiken, kolla om det hade kommit något nytt och få provlyssna. Om jag gillade, köpa! Sedan fort hem och lägga vinylen på talliken, fatta konvolutet och studera det noggrant till tonerna av dundrande trummor, mullrande basar, skrikande gitarrer och ylande sångare. Det var livskvallitet för en ung hårdrockare!
Steg två efter hemkomsten var att spela in skivan på band. Detta var något min farsa var noga med att jag gjorde så jag inte skulle repa skivan. Idag är jag glad för detta, speciellt när jag tittar på mina gamla vinyler som i de flesta fall är i bättre skick än tjugo år yngre CD-skivor.
I dag är däremot mina skivköp inte fullt lika romantiska. Dels för att jag nästan uteslutande beställer mina skivor via internet och för att jag redan har hört skivan otaliga gånger innan. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt men jag är också trött på alla de köp jag har gjort för att jag har hört en eller ett par bra låtar från en skiva. Det är inte så att de inte är värda att äga men jag vill hellre ha kvallitet än kvantitet. Fast det bästa är att de båda går att kombinera.
Skivaffärsdagen 18 april – Record Store Day
Att skivaffärerna blir färre vet alla om vid det här laget, en del tycker det är tragiskt andra bryr sig inte. Snart konverseras det säkert om hur man köpte skivor i butik på samma sätt som farmor berättade att man köpte frukt hos grönsakshandlar’n och inte på ICA förr i tiden. För att råda bot och uppmärksamma det klassiska skivköpet tog självaste METALLICA initiativ till och spelade i en skivbutik i San Fransisco på den första Record Store Day i fjol. Givetvis sprider det sig som en gräsbrand i Australien och Initiativtagarna i Sverige är The Beat Goes On, Record Hunter och Pet Sounds i Stockholm, samt Folk å rock i Malmö. Men även andra butiker hänger på så som Bengans i både Göteborg och Stockholm.
För oss med smak för den tyngre och hårdare musiken finns Sound Pollution som alternativ. Bland annat kan du förhandslyssna på ISIS nya giv Wavering Radiant. Tyvärr då exklusivt för de som bor i eller i närheten av Stockholm.
Men häng inte läpp för det! Samla ihop ett gäng polare, ta med familjen, pojkvän/flickvännen och ta en sväng under lördagen till din lokala skivlangare. Häng lite i affären, bläddra bland skivorna, lyssna och gå framför allt inte tomhänt där ifrån! Köp något nytt, något gammalt, något dyrt eller något billigt. Efteråt kan ni ju hänga på ett kafé och snacka om era inköp eller ordna ett lyssningsparty på kvällen med dryck och tilltugg! Det blir garanterat succé!
Själv har jag spräckt både skivbudget och övrig budget för den här månaden så det blir till att fira ettårsdagen med världens bästa flickvän i stället!
Va?!? Hur det gick för Leuchovius? De fick slå igen i början på 2000-talet. Givetvis var den vikande försäljningen en faktor men jag tror även att de inte kunde anpassa sig till de nya tiderna. Fram till slutet av 90-talet var fortfarande vinylavdelningen större än cdavdelningen. Givetvis säljer man inte tillräckligt då. De hade även fått ordentlig konkurens på musikinstrumentfronten av MX – Musikexperten där man kunde gå in och lira på vilken gitarr man ville utan frågor om man skulle köpa.
Ju förr desto bättre är ett gammalt utslitet uttryck som folk slänger ur sig lite hur som helst utan att tänka efter och analysera varför man tycker så. Här är min analys!
Tillbaka till samtiden
De senaste veckorna har jag haft en längtan tillbaka i tiden, till ungefär 2003-2005 och det liv jag hade och den lägenhet jag bodde i då. Jag hade ett välbetalt jobb i fordonsindustrin, jag hade en bil som var betald, umgicks mycket med kompisar och åkte på en del festivaler. Det var ett schysst liv helt enkelt. Men jag var inte riktigt nöjd, det var något som saknades. Det viktigaste var nog någon att dela mitt liv med, en flickvän alltså. Det andra var att jag inte trivdes speciellt bra på mitt jobb, och jag kände redan efter ett par tre år av förslitningsskador i rygg och axlar. Jag behövde helt enkelt en förändring, så när det blev klart att ett varsel skulle läggas tog jag chansen att dra. Något som jag i dag är glad över trots att jag tycker att arbetslösheten suger fett idag.
Men det jag mest av allt saknar från den tiden är lägenheten jag bodde i. En stor tvåa, 69m2, i mitt barndomskvarter, ljus, fräsch och visserligen anskrämligt inredd men den var perfekt för mig. Nu bor jag istället i en etta på 26m2, med frysfack och en spis där man antingen kan använda båda plattorna eller en platta och ugnen. Det är ju inte gjort för att man ska laga mat i direkt. Och det är prylar över allt då jag har ett bohag som nästan matchar den gamla lägenheten.
Den lille hårdrockar’n
Jag var inne lite på det här om dagen i bloggen (Cowboy from Hisingen och Hell Predicted) att en del tycker hårdrocken var bättre förr med band som Black Sabbath, Led Zeperlin, Metallica, AC/DC, Guns N’ Roses, Dio, Iron Maiden och så vidare. Samt att återväxten, eller egentligen, chansen för band att bli sådana musikaliska mastodonter inte finns idag. Det kan jag hålla med om, men jag håller inte med om att banden var bättre förr. Visst, det var lättare att vara originell då än vad det är i dag då till och med min pensionerade mamma har hört fler metalband än Anders Tegnér hade 1984. Men det är inte det som är grejen.
Grejen är den! Grejen är den att man var och hade roligare förr! När Mattias och jag lyssnade på Mötley, Maiden och W.A.S.P. på 80-talet var det skitfränt och vi headbangade, spelade luftgitarr, nöp cymbaler i tomma luften lika coolt som Tommy Lee och vi höll ut toner som värsta Bruce Dickinson! Vi var 10-12 år och regerade! Vi var hårdrockare!
I slutet av 80-talet dök Guns N’ Roses upp och tog hela världen med storm. Jag hade glidit in på en del hip-hop, thecno, acid och annan skit på den tiden, men när några klasskompisar skulle bilda ett band ville jag vara med och lira trummor. Meningen var att vi skulle göra Guns låtar på svenska för vår polare Kim som nyss hade flyttat till USA. Det blev inte så mycket med det. Men vi repade på i fritidsgårdens replokal och spelade taffliga covers av Guns och Metallica. Tillslut blev vi ju hyfsat bra och när Kim återvände hem till Sverige under gymnasietiden hade vi tillsammans med Larsson och Pärsa ett rätt okej rock n’ rollband. Vi skrev en del egna låtar och lirade en del covers, främst Ramones för någonstans så måste ju alla 70-talister ha dem som favoritband. Vi var inte jättebra men vi hade skoj, till en början i alla fall, sedan blev jag den vanliga rövhålstrummisen som bara borde hållit käft och lirat på… Istället fick jag foten.
RAMONES
Men innan jag fick foten stod jag och Kim i folkhavet framför stora scenen på Hultsfred 93 och väntade på vårt livs konsert. RAMONES! Vi var varma innanför västen och laddade som två mandomar på jungfrufärd.
Det sista jag hörde Kim skrika i bakgrunden till publikens ”HEY HO! LET’S GO!” var ”- Fan Hasse, det här kommer gå villt till! Vi måste hjälpa varandra så vi inte ramlar!”
Dee Dees karakteristiska ”ONE, TWO, THREE, FOUR” senare försvann Kim med ett jätteleende in i folkhavet och för mig var det som tusen liter endorfin och adrenalin rusade genom min kropp medan Ramones spottade ut hit efter hit. Djävlar vad skoj det var! Och till dags dato den bästa konserten i mitt liv!
Visst går jag på konserter idag också, men jag är inte 20 längre utan 30 plus och då är det sällan man går igång som man gjorde förr. Idag ställer man sig på ett strategiskt bra ställe där både ljud och sikt är bra då man vill se och höra hela konserten. Ärligt talat så är det bara Machine Heads Old som får mig att gå igång som jag gjorde förr och hoppa, headbanga och sjunga med för full halls. Vilket är lite synd, för det är ju detta som gör att en konsert blir roligare och bättre. Det är ju inte så att dagens låtar och band inte ger mig samma känsla som dåtidens gjorde. Bursts Lazarus Bird ger mig samma känsla och glädje, kärlek, energi och raseri idag som Maidens The Number Of The Beast gjorde 84. Skillnaden är att då levde jag ut det, idag sitter jag och hip-hop-nickar, stampar takten med foten och formar ett nöjt ”mmm” med munnen.
Det är du som har blivit tristare, tråkigare och gråare
Det är ju inte bara tiden som gått och siffrorna i åldern som ett fått högre värde. Det är ju andra saker som fyller våra liv också, flickvänner, jobb, pojkvänner, ansvar, fruar, barn, män, hem, gräsklippning och fan vet allt. Det är ju inte konstigt då att vi inte längre kan komma hem, slänga ifrån oss skolväskan och kräma på Shout At The Devil! Utan idag kanske vi måste hämta ungar på dagis, laga mat år samma ungar, tvätta, damsuga och finns det liten tid till att upptäcka ny musik och få tid att lyssna in sig. Så tänk på det alla ni som tycker hårdrocken var bättre förr. Du kanske inte kan ge det samma tid som då, men någon gång måste du ta tag i det här och lyssna lite mer noggrant på dom där Baroness nya tjejen i receptionen tipsade om på firmafesten. Då kommer du också upptäcka att hårdrocken är lika bra idag som den var förr.
Så det är det här som är min analys! Du, Jag, Vi, Dem och De är helt enkelt tråkigare idag för att vi är äldre och det är det som på något sätt får oss att tro att det vara bättre för. Samtidigt har vi också fått lära oss med åren att hålla inne känslorna och inte visa dem öppet. För det är ju det musik är, tonsatta känslor och hårdrocken förmedlar några av de vackraste. Men är man 30-40 bast, och med råge på det, och dessutom hårdrockare anses man fortfarande vara förväxta tonårskillar och tjejer som inte slutat leka. Fukk dätt! Metal rules! Och som en 40årig stockholmare i 501:or, vit t-shirt och stickad grön tröja modell 1990-någoting sa till mig och Glenn när vi köpte Downbiljetter av honom inför spelningen på Trägår’n i somras.
”– En del tycker man är konstig som åker till Göteborg för att se Down. Men vafan, folk åker ju till Göteborg från hela Sverige för att se Bruce Springsteen och han är ju inte ens bra!”
Så nästa gång du hör någon säga ”- det var bättre förr” och ”- ju förr desto bättre” så kan du svara med. ”- Nej, det var inte bättre förr. Det är bara du som har blivit tristare, tråkigare och gråare.”.
Nu ska jag ladda stereon med Machine Heads Burns My Eyes, kyta näven i luften, headbanga och lira lufttrummor till Chris Cantos på A Nation On Fire, luftgitarr till Old-riffet, luftbas till The Duces finlir i introt till Death Church och skråla i kapp med Robb i Davidian.
Förra veckan gnällde jag en del över hur trist jag tycker metalscenen är för tillfället. Eller metalscenen föresten; kan man generalisera en ganer med nästan lika många subetiketter som band för metalscene? Huvudsaken är ju att ni fattar eller hur? Och det gör ni ju!
Jag tycker den är trist för, som jag skrev om förra veckan, att massa band låter likadant och tycker fullt ös hela tiden är det nya svarta. Fast banden själva tycker nog de är originella, och det finns ju antagligen en skivbolagsdirre som tycker bandet har det där lilla extra. Men frågan är: när dessa snubbar och snubbetter sitter på Hemmet, kommer de själva kunna plocka ur sitt band i ett pepsitest? Fan vet!
Det är just det originella jag saknar, och det är då man kan vara tacksam för att man bor i ett litet land där det inte finns utrymme för två snarlika band. Visst finns det gäng som låter som andra även här men det är sällan de får släppa skivor eller artiklar skrivna om sig. I det stora landet i väster verkar dock inte samma kvalitetskontroll finnas och kanalerna till oss är oändliga och då är det inte konstigt att all möjlig dynga sköljer över oss. Givetvis finns det undantag, men hur hittar man russinen i kakan? Det kan vara nog så svårt men det ska jag inte gå in på nu.
Detta är även nått som delvis tas upp i nya numret av Sweden Rock Magazines ledare. Där hänvisar man till en forumdebatt där trådskaparen oroar sig över tillväxten och vilka som ska spela på de stora arenorna i framtiden. Hela upplägget här är för att lägga bördan på vad de tror är det nya hoppet nämligen Volbeat. Och visst, Volbeat kan bli ett nytt Metallica eller Iron Maiden men i värsta fall ett nytt Motöhead eller AC/DC. Det vill säga ett gäng som inte utvecklas med sin samtid. Jag hoppas verkligen inte att det blir så.
Men att läsare av SRM och till viss del tidningsredaktionen oroar sig över detta känns för mig som ett tecken på att man själv inte utvecklas, att man inte vågar utmana sig själv och testa nya inte säkra kort. För återväxten finns! Machine Head, Mastodon, Slipknot, In Flames, Trivium, Dragonforce, The Haunted och kanske då Volbeat för att nämna några. Så visst finns det återväxt. Dessutom får vi ju inte glömma System Of A Down som runt 2005 var väldigt stora. Tyvärr ser det väl ganska mörkt ut för en ny platta och turné för dessa gentlemän. Deras spinoff band är inte lika bra.
Men det band som jag saknar allra mest och det som hade varit ett av de största banden i dag om inte… är Pantera. Dom dominerade de största scenerna på de största festivalerna, de spelade i arenorna och de sålde massor av skivor trots att de var ett av de hårdaste och mest brutala banden inom scenen just då. Det som gjorde Pantera så speciella var Dimes extraordinära och originella riff, Vinne och Rex snortighta och blytunga groove och Phils röstkapacitet med stenhårda aggrovrål och smäktande skönsång. Det var utan tvekan ett band som hade DET. Tyvärr är det just det många av dagens gäng saknar idag eller så är det bara insikten av vad som är originellt. Så jag är tacksam för det fem kanonplattor som snurrat varma de senaste dagarna. Nu låter jag lite som en bakåtsträvare men jag har blandat in Burst senaste giv Lazarus Bird, en platta som jag antagligen kommer ha högst upp på årsbästa listan.
Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.
//H
P.S. Skrev en grej om Pantera för länge sedan som finns att läsa här.
Jag kan med säkerhet säga att alla Alingsåsare, och folk från bygden runtomkring, som levt från början på 1900-talet till millennieskiftet och med det minsta musikintresse har minnen av och ett förhållande till Leuchovius. För egen del lades grundet till musikintresset i början på 80-talet och skivor som 
När jag tänker tillbaka på det så lägger sig ett romantiskt skimmer över det hela. Jag älskade att dra ner till skivbutiken, kolla om det hade kommit något nytt och få provlyssna. Om jag gillade, köpa! Sedan fort hem och lägga vinylen på talliken, fatta konvolutet och studera det noggrant till tonerna av dundrande trummor, mullrande basar, skrikande gitarrer och ylande sångare. Det var livskvallitet för en ung hårdrockare!
SUPERSATAN 