Förra veckan gnällde jag en del över hur trist jag tycker metalscenen är för tillfället. Eller metalscenen föresten; kan man generalisera en ganer med nästan lika många subetiketter som band för metalscene? Huvudsaken är ju att ni fattar eller hur? Och det gör ni ju!
Jag tycker den är trist för, som jag skrev om förra veckan, att massa band låter likadant och tycker fullt ös hela tiden är det nya svarta. Fast banden själva tycker nog de är originella, och det finns ju antagligen en skivbolagsdirre som tycker bandet har det där lilla extra. Men frågan är: när dessa snubbar och snubbetter sitter på Hemmet, kommer de själva kunna plocka ur sitt band i ett pepsitest? Fan vet!
Det är just det originella jag saknar, och det är då man kan vara tacksam för att man bor i ett litet land där det inte finns utrymme för två snarlika band. Visst finns det gäng som låter som andra även här men det är sällan de får släppa skivor eller artiklar skrivna om sig. I det stora landet i väster verkar dock inte samma kvalitetskontroll finnas och kanalerna till oss är oändliga och då är det inte konstigt att all möjlig dynga sköljer över oss. Givetvis finns det undantag, men hur hittar man russinen i kakan? Det kan vara nog så svårt men det ska jag inte gå in på nu.
Detta är även nått som delvis tas upp i nya numret av Sweden Rock Magazines ledare. Där hänvisar man till en forumdebatt där trådskaparen oroar sig över tillväxten och vilka som ska spela på de stora arenorna i framtiden. Hela upplägget här är för att lägga bördan på vad de tror är det nya hoppet nämligen Volbeat. Och visst, Volbeat kan bli ett nytt Metallica eller Iron Maiden men i värsta fall ett nytt Motöhead eller AC/DC. Det vill säga ett gäng som inte utvecklas med sin samtid. Jag hoppas verkligen inte att det blir så.
Men att läsare av SRM och till viss del tidningsredaktionen oroar sig över detta känns för mig som ett tecken på att man själv inte utvecklas, att man inte vågar utmana sig själv och testa nya inte säkra kort. För återväxten finns! Machine Head, Mastodon, Slipknot, In Flames, Trivium, Dragonforce, The Haunted och kanske då Volbeat för att nämna några. Så visst finns det återväxt. Dessutom får vi ju inte glömma System Of A Down som runt 2005 var väldigt stora. Tyvärr ser det väl ganska mörkt ut för en ny platta och turné för dessa gentlemän. Deras spinoff band är inte lika bra.
Men det band som jag saknar allra mest och det som hade varit ett av de största banden i dag om inte… är Pantera. Dom dominerade de största scenerna på de största festivalerna, de spelade i arenorna och de sålde massor av skivor trots att de var ett av de hårdaste och mest brutala banden inom scenen just då. Det som gjorde Pantera så speciella var Dimes extraordinära och originella riff, Vinne och Rex snortighta och blytunga groove och Phils röstkapacitet med stenhårda aggrovrål och smäktande skönsång. Det var utan tvekan ett band som hade DET. Tyvärr är det just det många av dagens gäng saknar idag eller så är det bara insikten av vad som är originellt. Så jag är tacksam för det fem kanonplattor som snurrat varma de senaste dagarna. Nu låter jag lite som en bakåtsträvare men jag har blandat in Burst senaste giv Lazarus Bird, en platta som jag antagligen kommer ha högst upp på årsbästa listan.
Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.
//H
P.S. Skrev en grej om Pantera för länge sedan som finns att läsa här.
Read Full Post »
Så var det äntligen dags för SWEDEN ROCK MAGAZINE att ställa sig till de hårda lirarna och se till att man kan prenumerera på AutoGiro. Bra säger jag efter att precis ha tecknat en prenumeration. Teckna din prenumeration nu!
SUPERSATAN 