Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sweden Rock Magazine’

090213-srm_cover_splashSå var det äntligen dags för SWEDEN ROCK MAGAZINE att ställa sig till de hårda lirarna och se till att man kan prenumerera på AutoGiro. Bra säger jag efter att precis ha tecknat en prenumeration. Teckna din prenumeration nu!

SRM sägs ofta vara en tidning mestadels full av gamla föredettingar, må så vara. För min del kompeterar den CLOSE-UP MAGAZINE på ett aldeles förträffligt sätt och gillar man hela spektrat från rock till stenhård metal så är det ju inget att tveka på!

Prenumeration på CLOSE-UP med autogiro teckanar du här!

Väl läst!

//H

NP: Bison B.C. – Medication (Quiet Earth, 2008 )

Annonser

Read Full Post »

Förra veckan gnällde jag en del över hur trist jag tycker metalscenen är för tillfället. Eller metalscenen föresten; kan man generalisera en ganer med nästan lika många subetiketter som band för metalscene? Huvudsaken är ju att ni fattar eller hur? Och det gör ni ju!

Jag tycker den är trist för, som jag skrev om förra veckan, att massa band låter likadant och tycker fullt ös hela tiden är det nya svarta. Fast banden själva tycker nog de är originella, och det finns ju antagligen en skivbolagsdirre som tycker bandet har det där lilla extra. Men frågan är: när dessa snubbar och snubbetter sitter på Hemmet, kommer de själva kunna plocka ur sitt band i ett pepsitest? Fan vet!

Det är just det originella jag saknar, och det är då man kan vara tacksam för att man bor i ett litet land där det inte finns utrymme för två snarlika band. Visst finns det gäng som låter som andra även här men det är sällan de får släppa skivor eller artiklar skrivna om sig. I det stora landet i väster verkar dock inte samma kvalitetskontroll finnas och kanalerna till oss är oändliga och då är det inte konstigt att all möjlig dynga sköljer över oss. Givetvis finns det undantag, men hur hittar man russinen i kakan? Det kan vara nog så svårt men det ska jag inte gå in på nu.

Detta är även nått som delvis tas upp i nya numret av Sweden Rock Magazines ledare. Där hänvisar man till en forumdebatt där trådskaparen oroar sig över tillväxten och vilka som ska spela på de stora arenorna i framtiden. Hela upplägget här är för att lägga bördan på vad de tror är det nya hoppet nämligen Volbeat. Och visst, Volbeat kan bli ett nytt Metallica eller Iron Maiden men i värsta fall ett nytt Motöhead eller AC/DC. Det vill säga ett gäng som inte utvecklas med sin samtid. Jag hoppas verkligen inte att det blir så.

Men att läsare av SRM och till viss del tidningsredaktionen oroar sig över detta känns för mig som ett tecken på att man själv inte utvecklas, att man inte vågar utmana sig själv och testa nya inte säkra kort. För återväxten finns! Machine Head, Mastodon, Slipknot, In Flames, Trivium, Dragonforce, The Haunted och kanske då Volbeat för att nämna några. Så visst finns det återväxt. Dessutom får vi ju inte glömma System Of A Down som runt 2005 var väldigt stora. Tyvärr ser det väl ganska mörkt ut för en ny platta och turné för dessa gentlemän. Deras spinoff band är inte lika bra.

Men det band som jag saknar allra mest och det som hade varit ett av de största banden i dag om inte… är Pantera. Dom dominerade de största scenerna på de största festivalerna, de spelade i arenorna och de sålde massor av skivor trots att de var ett av de hårdaste och mest brutala banden inom scenen just då. Det som gjorde Pantera så speciella var Dimes extraordinära och originella riff, Vinne och Rex snortighta och blytunga groove och Phils röstkapacitet med stenhårda aggrovrål och smäktande skönsång. Det var utan tvekan ett band som hade DET. Tyvärr är det just det många av dagens gäng saknar idag eller så är det bara insikten av vad som är originellt. Så jag är tacksam för det fem kanonplattor som snurrat varma de senaste dagarna. Nu låter jag lite som en bakåtsträvare men jag har blandat in Burst senaste giv Lazarus Bird, en platta som jag antagligen kommer ha högst upp på årsbästa listan.

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

P.S. Skrev en grej om Pantera för länge sedan som finns att läsa här.

Read Full Post »

Sitter och utforskar ny musik, jag vet inte vad jag letar efter men jag vill ha nått som sparkar mig i röven och får mig att villja resa på mig och dansa. Men jag hittar inte direkt något bland en uppsjö av amerikanska gäng som säger sig spela någon form av dödsmetall. Vet inte om jag håller med direkt. Tycker det krävs lite mer än snabba riff, inhystade blastbeats partier och gutturala ljud för att det ska bli dödsmetal…

Jag vet att jag inte borde kalla det för döds egentligen men det är uppenbart att många gäng så som DevilDriver, Chimaira, All Shall Perish och vad allt de tusentals banden nu heter är gravt influerade av den scenen. Tyvärr känns det om det i mångt och mycket hade kunnat vara samma gäng. Fast de tre jag nämde är ändå tre band som i mitt tycket låter helt okej. Något som dock är djävligt tröttsamt är att ingen verkar bry sig om att få lite dynamik i sina låtar, utan det blir mest en jämntjock vägg och ljud och det är egentligen svårt att urskilja några egentliga skillnader i låtarna. Sången, ja sången, eller de dödssång influerade skriken är inte heller speciellt nyanserade utan det är full patte hela vägen vilket får till följd att det blir djävligt tröttsamt i längden.

Tuffguy hardcore

Fick ett samtal från Daniel här om dagen där han utryckligen bad mig sluta skicka över band som spelar någon form av hardcore, framför allt tuffguy hardcore. Han hade rensat upp i sitt mp3 bibliotek och kastat bort en ansenlig mängd med tuffa killar som lirar HC. I ärlighetens namn skulle han säkert kunnat räkna upp en hand full namn och jag hade inte haft en aning om vad han hade snackat om. Så vi kom överens om att från och med nu är det bara band som är bra som får skickas över. Det vill säga Sick Of It All, Biohazard om de nu skulle göra något nytt och kanske, men bara kanske Hatebreed om nya plattan skulle vara bra.

Det var märkbart att Daniel var enormt trött på ”skiten” och jag förstår honom. Han berättade också med glädje att han nyss hade lyssnat på The Haunteds Made me do it och att det var uppfriskande. Kan inte annat än hålla med. Jag tipsade om en gammal platta jag nyss hade lyssnat på och sa åt honom att ta fram igen. Just det! Transport Leagues Super Evil. Det är antagligen en av de bästa svanska metalplattorna någonsin. Det var en artikel med Tony Jelencovich i Sweden Rock Magazine som fick mig att placka fram dena guldklimp igen. Jag kan tillägga att denna skiva även förändrade mitt liv när det begavsig…

Tillbaka till det gamla och bra

Så tillbaka till ämnet jag började med. Nä, jag hittade inget som fick mig riktigt intresserad. Jag har sedan länge dömt ut 36 Crazyfists men har nu gett dem chansen igen sedan jag har hört mitt favoritband, Machine Head, puffa dem vid ett flertal tillfällen. Får se om det är något som fastnar. Men för stunden så tänker jag fortsätta lyssna på Transport League via myspace

Tyvärr är inte det här en Transport League video men låten är så djävla bra att jag skiter i det. Njut!

//H

Read Full Post »