När Linus presenterar sista låten med deklarationen att det är bandets sista fyra minuter i livet är det nära till tårarna. Where The Wave Broke får publiken, men uppmuntran av Linus, att bilda en circle pit i den mån utrymme finns och många tar chansen att få stage divea. Även gitarristen Jonas lägger sig på rygg under låten avslutande takter och bärs upp av både armar och uppskattning av publiken. När sedan de minutlånga ovationerna överröstar ljudet av COLDTEARS en våning ner känner jag en enorm glädje över att jag just bevittnat den bästa spelningen av ett Svenskt band sedan NASUM på Augustibuller 2003. Men vi tar det från början…
Sveriges mest underskattade band har bestämt sig för att sluta kämpa i motvid och kastar in handuken. Men först ska fansen bjudas på en riktig godbit i form av en avslutningskonsert där senaste alstret, mästerverket Lazarus Bird framförs i sin helhet. Dessutom bestämmer man sig för att lira väl valda pärlor från bandets historia. Efter ett mäktigt intro maler I Hold Vertigo igång och huvuden bangas i takt i den knôkfulla lokalen. På sitt karakteristiska manér bröstar Linus upp sig för att ta ton och skriker för full hals samtidigt som ett brett leende breder ut sig. Ljudet är lite sisådär till en början, men mest problem är det men gitarrnivåerna i mitten men när låter går igång igen är det hela löst och avslutningen blir mäktig.
På skiva älskar jag övergången mellan I Hold Vertigo och I Exterminate The I, tonen ändras och karaktären skiftar på ett sätt som känns genialt planerat. Tyvärr blir det en sedvanlig paus efter första låten vilket gör att bandet inte riktigt känns på hugget. Sedan är ju tempot på de fyra första låtarna inte av den karaktären att det blir ett djävla drag som annars är vanligt vid konserter. Men när Cripple God smäller igång är det något jag inte tänker på längre, för BURST är ju inte bandet med rak fyrtakt i 180 genom varje låt. Avslutningen av Lazarus Bird, och därmed första sättet ger mig lika mycket gåshud som HELMET gjorde på Hultsfred 2005. Duon The Silver Rain och City Cloaked blir så där magiska och är en album avslutning en del band skulle döda för att ha skrivit.
Efter cirka 20 minuter paus fylls scenen av tre gästartister och instrumentala It Comes In To View framförs. Där efter bjuds vi på en överraskning i form av en ny rakad, huvud och ansikte, Linus som förklarar att ska vi lira gamla BURST låtar så måste han se ut som han gjorde då. Det är nu min kassa förmåga att komma ihåg låttitlar blottas, jag kommer inte ihåg vilka låtar som spelas och att lyssna igenom skivorna för att lista ut det orkar jag inte. Men vi får bland annat bevittna Scavenger och Black But Shining från In Converting Ways-EPn. (Som de första 100 dessutom fick på köpet i entrén.) Sculpt The Lives från Origo, Slavemotion och avslutande Where The Wave Broke från Origo. Där emellan spelades några låtar till, men som sagt, jag är kass. På det hela taget en kanonkväll! Stället var packat, tror inte jag sett så många på Top Floor någon gång. Der var folk från bland annat Italien, Frankrike och Grekland i publiken tillsammans men föräldrar, syskon och oss vanliga dödliga fans som fick bevittna en djävulskt bra konsert. I mitt tycke ligger den på top 5!
Hela spektaklet filmades också för att förhoppningsvis hamn på DVD, jag hoppas det blir så!
Uppdatering
Missa inte Slavestates intervju med BURSTs gitarrist Robert Reinholdz i två delar här och här.
NP: Opeth – The Lotus Eater (Watershed, 2008)
Det var med näppe som Watershed hamnade på listan då jag inte hunnit lyssna jättemycket på plattan. Men den växer för varje gång och är grymt bra varierad både i mangel, sköna gitarrpartier, smäktande sång och avgrundsvrål från helvetet. OPETH’s proggiga sida tilltalar mig mer och mer, men det är också något som växt fram de senaste åren.
The Way Of All Flesh var en av de plattor jag såg fram emot mest i år. Visst gjorde den mig inte besviken men det blev ändå lite av ett antiklimax. Trots det så är det en bra platta som du, om du inte redan gjort det, ska ge en chans i din stereo. Bandet har även varit ute och turnerat med IN FLAMES och ses just nu som Frankrikes metalexport nummer 1.
Har du missat att VOLBEAT lirat på nästan alla de stora festivalerna i sommar, säljer guld till höger och ut konserter till vänster? Då är inte hårdrock din grej. Surfa vidare genom att klicka 
Efter andra plattan One With The Underdogs, eller debuten hur man nu ser det, så trodde jag att TERROR hade tagit ut sig för tidigt. På nått sätt hade bandet går ifrån slagkraftiga, catchiga hardcore pärlor till trist nästan på gränsen till dussin hardcore. Som tur var verkade det vara en formsvacka för på årets macka så är vi inte tillbaka till Lowest Of The Low nivå, men nära på.
Visserligen hade jag hoppats på att THE HAUNTED skulle fortsätta på den stig de trampade upp I och med The Dead Eye som jag nog betraktar som min favorit skiva med bandet. Men langar ett av Sveriges bästa thrash gäng iväg en vänster krok och fyller på med en rak höger så tackar man ju inte nej heller.
Konservatism är något vanligt ont bland hårdrockare, men de som influeras och plockar godbitarna ur historien för att sätta ihop något nytt och fräscht ska premieras. Tyngden må ligga på SABBATH och ökensväng men här finns också klickar av thrash och råös. Det är därför THE SWORD slår sig in på en femte plats.
AMON AMARTH ingick tidigare inte i min skivsamling, men spelningen på MetalTown tidigare i år och Twilight Of The Thunder God gav vind i seglen för dessa vikingar och de seglade rakt in i hjärtat. Tur det, för när det var dags för The Unholy Alliance Tour: Chapter III så kunde jag hänga med i låtarna också.
Jag tror att A Sense Of Purpose är den platta som gått varmast i stereon, datorn och mp3-spelaren i år och den lär få hänga med ett bra tag till. Det är inte så konstigt att IN FLAMES är vår största metalexport och tyvärr grabbar, jag tror ni håller på att bli folkliga på hemmaplan också. 10.000 hoppande idioter på MetalTown kan inte ha fel.
Jag var lite rädd för att CUL OF LUNA skulle grotta ner sig än mer i det avskalade och minimalistiska som härskade på Somewhere Along The Highway. Med facit i hand så vet vi att så inte blev fallet utan att man gjorde en konceptplatta om det eviga riket. En platta som värmde fint i höst- och vintermörkret.
Första platsen är given! Inget snack om den saken. BURST smällde på med den moderna klassikern Lazarus Bird och utvecklingen från förgående skivor känns naturlig. Har du inte fattat det så är du är du i mina ögon lite småkorkad och dum.
SUPERSATAN 