Det är egentligen en dålig idé från början. Mitt nya projekt. Projekt: Nostalgi! Skivspelaren på bilden är av samma modell som jag runt 1983-84 spelade MÖTLEY CRÜEs Too Fast For Love och Shout At The Devil på. En gammal hederlig Luxor 4221:a från mitten av 70-talet, det här var en av Luxor Radios budgetmodeller och kostade i runda slängar 3000kr (enligt en källa på nätet). En 2:a i mina gamla kvarter i Alinge kostade strax under 2000kr 1975 och idag kostar en Rega P1 runt 2500. Ni förstår ju vilken nivå vi ligger på här.
Dock ifrågasätter jag min egen pris spekulation, känns lite orimligt att min farsa ger mig en skivspelare som 7 år tidigare var dyrare en månadshyra för vår 3:a. Efter en mer noggrann efterforskning uppges efterföljande modell, Luxor 9381, ha kostat 700kr. Enligt HiFi-handboken låg priset för en Luxor 9381 på runt tusenlappen. Det låter ju också som en mer rimlig prisklass för farsan som då var en riktig metallarbetare!
Planen ligger dock fast! Jag ska se till att den här stiliga pjäsen kommer välljuda inom kort. I dagsläget fattas drivrem, pickupplatta, pickup och nål. Bara de grejorna går på från 600 kr upp till 1500 beroende på vilken pickup jag väljer. En billig gul som kommer vara direkt oestetiskt eller en, som om renoveringen inte blir bra funkar lika bra på någon annan spelare, lite dyrare Shure eller Nagaoka..? Vi får se, beställning kommer ske när skatteåterbäringen har kommit så fortsättning följer…
Två dumma misstag
Hur mycket har jag betalat då? 50 spänn, så det kvittar mig om jag får ordning på det eller ej. I alla fall i dagsläget när jag inte har slängt ut dryga tusenlappen på reservdelar. Dessutom har jag hittat en auktion på Tradera där samma modell gick för 245kr, tillsynes välvårdad och i bra skick, dessutom fanns den här i Stenungsund. Synd!
För att spä på hur synd det är om mig ytterligare, och blottlägga min dumhet, så måste jag berätta om en Sansui 350A stärkare som jag hittade på Returvaruhuset i onsdags. Visste inte vad det var för stärkare och märke, men jag viste att man (jag) skulle kunna göra ett fynd! Istället för att paxa skiten och hämta min flickvän plockar jag ut stärkaren ur hyllan, det är att riktigt kabeltrassel och jag misstänker att ingen hade tittat på den efter den ställdes dit, jag tittar länge på den och antecknar namn och modell. Sedan skyndar jag i väg för att plocka upp AntiCristel. Efter en befogad utskällning, en sökning på nätet och ett skamset telefonsamtal fick jag ur mig vad det var som hade förhalat mig. (Nä, det var absolut inte mitt eget fel.) Efter en snabb överläggning beslutades det att jag kunde lägga 200kr på stärkaren. Till min STORA besvikelse är dock stärkan redan såld och jag grämer mig nått enorm över mitt misstag. Dessutom sabbade jag min flickväns dag också.
Trösten
Så Luxor spelaren får ses som lite tröst, det räckte dock inte utan jag var tvungen att bre på med en platta också. Det är den ni ser på bilden. Senaste CANDLEMASS mackan Death Magic Doom slank ner i en skivkasse från Bengans.
Såg förresten Jesper Strömblad sittandes i en soffa på Bengans Café, han såg ut väldigt fräsch ut tillskillnad för ett tag sedan då det meddelades att han tog en paus från IN FLAMES för att ta tag i sitt alkoholberoende.
Dessutom såg det ut som Tomas Lindberg gjorde sin första dag på hyfsat nyöppnade Rockhouse Records.
Kontentan
Se för fan till att lyssna ordentligt på din partner när denne ska göra något på ett visst utsatt klockslag så du vet vad du ska göra!
Hittar då vad som i magen känns som ett fynd. Köp!
Undvik nostalgi som kostar skjortan! Om du inte har en eftersläpande trettioårskris att ta hand om.
Köp fler skivor! Det mår själen bra av.
Beat the rhythm with their bones!
//H
NP: Soundgarden – She Likes Surprises (Superunknown, 1994)
Första textraden på Burst Into Life är så genial att det ger mig gåshud även efter tjugonågonting lyssningar!
Det var med näppe som Watershed hamnade på listan då jag inte hunnit lyssna jättemycket på plattan. Men den växer för varje gång och är grymt bra varierad både i mangel, sköna gitarrpartier, smäktande sång och avgrundsvrål från helvetet. OPETH’s proggiga sida tilltalar mig mer och mer, men det är också något som växt fram de senaste åren.
The Way Of All Flesh var en av de plattor jag såg fram emot mest i år. Visst gjorde den mig inte besviken men det blev ändå lite av ett antiklimax. Trots det så är det en bra platta som du, om du inte redan gjort det, ska ge en chans i din stereo. Bandet har även varit ute och turnerat med IN FLAMES och ses just nu som Frankrikes metalexport nummer 1.
Har du missat att VOLBEAT lirat på nästan alla de stora festivalerna i sommar, säljer guld till höger och ut konserter till vänster? Då är inte hårdrock din grej. Surfa vidare genom att klicka 
Efter andra plattan One With The Underdogs, eller debuten hur man nu ser det, så trodde jag att TERROR hade tagit ut sig för tidigt. På nått sätt hade bandet går ifrån slagkraftiga, catchiga hardcore pärlor till trist nästan på gränsen till dussin hardcore. Som tur var verkade det vara en formsvacka för på årets macka så är vi inte tillbaka till Lowest Of The Low nivå, men nära på.
Visserligen hade jag hoppats på att THE HAUNTED skulle fortsätta på den stig de trampade upp I och med The Dead Eye som jag nog betraktar som min favorit skiva med bandet. Men langar ett av Sveriges bästa thrash gäng iväg en vänster krok och fyller på med en rak höger så tackar man ju inte nej heller.
Konservatism är något vanligt ont bland hårdrockare, men de som influeras och plockar godbitarna ur historien för att sätta ihop något nytt och fräscht ska premieras. Tyngden må ligga på SABBATH och ökensväng men här finns också klickar av thrash och råös. Det är därför THE SWORD slår sig in på en femte plats.
AMON AMARTH ingick tidigare inte i min skivsamling, men spelningen på MetalTown tidigare i år och Twilight Of The Thunder God gav vind i seglen för dessa vikingar och de seglade rakt in i hjärtat. Tur det, för när det var dags för The Unholy Alliance Tour: Chapter III så kunde jag hänga med i låtarna också.
Jag tror att A Sense Of Purpose är den platta som gått varmast i stereon, datorn och mp3-spelaren i år och den lär få hänga med ett bra tag till. Det är inte så konstigt att IN FLAMES är vår största metalexport och tyvärr grabbar, jag tror ni håller på att bli folkliga på hemmaplan också. 10.000 hoppande idioter på MetalTown kan inte ha fel.
Jag var lite rädd för att CUL OF LUNA skulle grotta ner sig än mer i det avskalade och minimalistiska som härskade på Somewhere Along The Highway. Med facit i hand så vet vi att så inte blev fallet utan att man gjorde en konceptplatta om det eviga riket. En platta som värmde fint i höst- och vintermörkret.
Första platsen är given! Inget snack om den saken. BURST smällde på med den moderna klassikern Lazarus Bird och utvecklingen från förgående skivor känns naturlig. Har du inte fattat det så är du är du i mina ögon lite småkorkad och dum.
SUPERSATAN 