Sju plattor på sju dagar – vecka 42

Gör det lätt för mig idag och slänger ihop ytterligare en variant av Sju plattor på sju dagar/Metal hela veckan- lista. Dessutom finns alla behändigt tillgängliga på Spotify, så klicka bara här.

Måndag: PANTERA – Cowboys From Hell

Det har blivit en hel del PANTERA på jobbet de senaste veckorna och trenden håller i sig. Det kommer bli både CFH och VDP på sterion imorgon, en bra star på veckan het enkelt.

Tisdag: KINGDOM OF SORROW – Behind The Blackest Tears

Jasta och Windstein samarbete växte en hel del till denna andra plattan som slår debuten med hästlängder! Favoritspår är andra låten ”God’s Law In The Devil’s Land”.

Onsdag: DISFEAR – Live The Storm

Rocke n’ rolldrypande kängpunk blir aldrig fel. Speciellt inte på en onsdag.

Torsdag: THE SWORD – Warp Riders

Visserligen kan jag tycka att THE SWORD har putsat till sig lite väl mycket sedan förra plattan, men när man levererar en sådan här komplett macka så finns det inget att klaga på. En av årets bästa så här långt!

Fredag: MOTÖRHEAD – No Remorse

Det är fredag. Arbetsveckan är slut. (För de flesta) Dags att ta sig en fredagsöl. Vad passar bättre än MOTÖRHEAD? Va?

Lördag: MACHINE HEAD – Burn My Eye

Nämnde att jag har vevat PANTERA en hel del de senaste veckorna. MACHINE HEAD har snurrat minst lika mycket. Klassikern BME är en av min top 5 favoritplattor någonsin och representerar den metalen jag gillar bäst. 90-talsmetal blir inte mycket bättre än så här.

Söndag: DOWN – Over The Under

Over The Under är an platta som jag lyssnat otroligt mycket på sedan den kom 2007. Verkligen en stor favorit som jag tror kommer hänga med länge.

Historia 1
Historia 2

Jasta

Read Full Post »

Bilen är död! Länge leve bilen!

Vi tvingades under veckan att köpa ny bil. Jänkarn hade gjort sitt och stod där med trasigt topplock och inslagen ruta, efter ett inbrott. Att laga skulle kosta långt mer än vad bilen var värd så det blev tack och hej! Men vi är tvugna att ha en bil så det var med lite panik i den sörjande själen vi gav oss ut på biljakt. Tur i oturen så hittar vi en jättefin Volvo V90 till ett bra pris och den uppfyller alla våra önskemål så vi slog till! Vi är numera ägare av en Svensk Cadillac.

Ända felet är att den har bandare så fram åkte gamla kassetter med MOTÖHEAD (utan tönt Mickey som hellre fjantar runt i TV4 än turnerar med bandet), RAMONES och sommarplågan från 1993: JACKYL! Men lugn, bara lugn. Jag har löst det och innom en vecka sitter där en ny modern sak med CD-spalare som klarar MP3/WMA och har ingång för USB och AUX. Och då djävlar blir det hårdrock!

Apropå Volvo så har jag äntligen fattat att PG inte är farsa till Ralf, men de är dock släkt.

Störst. Går. Först.
//H

Read Full Post »

Recension: White Line Fever

Visserligen är boken några år så de som är riktigt intresserade har garanterat redan läst den, men för er andra som funderar på det kan det vara intressant så jag drar till med en kort recension.

Mina förväntningar var faktiskt riktigt höga och jag såg fram emot att börja läsa Lemmys självbiografi. Den börjar som så många andra i barndomen med en kort beskrivning av föräldrar och familjeförhållande, det gamla vanliga helt enkelt. Läsaren får en beskrivning av hur Lemmy blev intresserad av musik, vilka band hand gillade och hur det hela började när det var dags att lira själv.

Det är just den delen av boken, historien om hur vägen ledde fram till MOTÖRHEAD som jag tycker är det bästa stycket i boken. Det berättar om hur Lemmy blev Lemmy på något sätt och det som jag tycker är mest anmärkningsvärt, om man får använde det uttrycket, är att han lyssnar på ”klassisk” rock n’ roll och pop men ändå hamnar som sångare i ett av de hårdaste och röjigaste hårdrocksbanden. Ja, ni för gärna säga emot där, men tänkt efter lite och fundera på bandets backkatalog…

HAWKWIND avverkas givetvis och Lemmy talar sig varm om detta band på ett sätt som ibland får mig att tro att han gärna hade velat spela i det istället för MOTÖRHEAD. Det kanske bara är jag som uppfattar det så men det slår mig likväl. När det sedan är dags för huvudattraktionen att ta plats i läsarens fokus bereder jag mig på riktiga rövar historier, för det är väl ingen som undgått att höra alla rykten och myter om Englands finaste. Men det blir någon form av antiklimax, det blir aldrig några historier som får mig att skratta högt, undra om det verkligen är sant och ge mig ansiktsuttrycket ”Ja! Eller hur!!!”. Visst bjuds det på historier men russinen saknas…

En annan sak som slår mig är hur rykten om Lemmys eventuella nazistsympatier, eller för den delen rasistiska åsikter, aldrig försvinner. Visst, det är lätt att i en bok skriven flera år senare dementera att man på något sätt skulle hyst dessa åsikter, men Lemmys värmande beskrivningar av människor oavsett kön och hudfärg är inget som kan ha uppstått på senare år, utan är något som han alltid har haft med sig. Så nu borde väl sista spiken i den kistan sitta där den skall!
Att Lemmy är en riktigt knullgubbe är ju varken en nyhet eller sensation, dock tycker jag det är positivt att han alltid verkar ha haft en respekt för det motsatta könet som inte hör/hörde till vanligheterna i hårdrocksscenen. Att Lemmy inte heller tycker att feminism är speciellt ögonbrynshöjande, alltså i nedlåtande mening mot de som kallar sig feminister, tycker jag är rätt coolt. Även om herr Kilmister givetvis inte verkar ett dugg insatt i ämnet, än mindre intresserad. Antar att det beror på att han känner sig för gammal för att bry sig nu.

På det hela taget är det en underhållande bok och värd att läsa, skulle dock rekommendera att läsa den på engelska så man får med sig Lemmys språk. Tror att det bidrar till att boken känns än roligare då. Så där har du ditt boktips för vår hederliga svenska sommar!

“If you think you are too old to rock ‘n roll then you are.”
//H

NP: High On Fire – Waste Of Tiamat (Death is this Communion, 2007)

Read Full Post »

Bokläsandets ädla konst

Jag har ingen gedigen litterär historia att tala om, det vill säga, jag är ingen bokmal. De böcker jag äger får plats på två hyllplan i en standard bokhylla, och då är ändå hälften skolböcker eller liknande faktaböcker. Ibland kan jag tycka ett det är konstigt då jag verkligen uppskattar en välskriven text men jag har aldrig hittat min bag bland alla böcker. Visserligen har jag inte letat heller. Ibland läser jag dock en bok och ofta fastnar jag och kan inte sluta läsa. Jens Lapidus Snabba Cash var en bok jag inte kunde släppa. Uppföljaren Aldrig Fucka Upp var inte lika bra och jag tröttnade rätt hårt på alla töntiga gangsters, men Gängkrig 145 ska givetvis inhandlas senare denna månad.

Pest eller kolera

Senaste boken jag läste är High Fidelity, jag gillar filmen men har naturligtvis inte läst boken förrän nu. Den gemene åsikten är ju att boken alltid är bättre an filmen. Jag håller inte med. En bok är en bok, en film är en film. Men i det här fallet är filmen mycket bättre än boken. Eftersom det är själva musiknörderiet jag gillar i filmen, fast jag i dag inte förstår varför, så blir Robs kärleksdravel skitjobbigt i längden. Dessutom blir vissa detaljer tydligare och djävligt pinsamma. Bland annat när Barry föraktar en snubbe som vill köpa en skiva med STEVIE WONDER för låten I Just Called To Say I Love You. De andra gossarna i butiken håller givetvis med, men Rob har inga som helst problem med WHAM!?! Jag vet inte… Last Christmas I Gave You My Heart eller I Just Called To Say I Loved You känns inte riktigt so matt välja mellan pest eller kolera. Snarare pest eller influensa.

Strax innan slutet tröttnade jag och skumläste igenom resten för att hitta SONIC DEATH MONKEY-scenen sedan lämnade jag tillbaka skiten på biblioteket. Tog med mig Lemmy biografin White Line Fever istället. Redan prologen knäckte High Fidelity med kokainlängder. Om det inte hade varit för att jag måste tala om det här för hela världen och världsliga ting som att söka jobb, hade jag suttit med näsan i boken.

Musik eller böcker

Tanken på varför jag inte har läst fler biografier och böcker om musik slår mig. Finner att jag inte har något bra svar. Kanske är det så att jag inte har varit så intresserad av historieberättandet i böcker, eller låtar för den delen om vi ska snacka musik. Jag har alltid tyckt att samhällskritik eller politik har varit intressantare i musik än historier a la AMON AMARTH. Det kan också vara så att jag har tyckt att en bok är för lång och hållit mig till tidningar istället. Fast ljudböcker har ju funkat, men även där kan jag inte göra något annat än att lyssna och det blir djävligt begränsande och man få inget annat gjort. Fast det givna svaret är att jag alltid har gillat musik mycket mer, så är det fortfarande, så kommer det alltid vara.

Men jag ska försöka bli bättre på att hitta böcker som kan intressera mig. För jag gillar verkligen att läsa och jag vill även bli bättre på att skriva själv, och då är ju böcker en outtömlig källa av kunskap och inspiration. Visserligen är kanske inte Lemmys självbiografi den bästa läroboken men den lär vara djävligt underhållande. Det räcker för mig. Så länge.

Killed. By. Death.
//H

NP: Rancid – I Ain’t Worried (Let The Dominoes Fall, 2009)

Read Full Post »

Record Store Day – Skivaffären: en utdöende institution?

Här om dagen låg jag i soffan och lyssnade på MOTÖRHEADs March Ör Die när plötsligt minnena från dagen när jag stod i skivaffären och lyssnade på skivan första gången dök upp. Det var i slutet av sommarlovet 1992 och tillsammans med ett par polare hängde vi på Leuchovius för att bläddra bland skivorna och slå ihjäl tid som vilka andra sjuttonåringar som helst.

Leuchovius Musikvaruhus var något av en institution i Alingsås. Exakt när den öppnades vet jag inte men enligt ett reklamblad för Levingitarrer jag hittade på nätet var affären väl etablerad 1939. Under 1980-talet låg affären mitt på Kungsgatan i Alingsås. Butiken hade två nivåer, gatuplanet fylldes upp med skivor, kasetter, nothäften och de populäraste instrumenten. På andra våning fanns avdelningen för pianon och flyglar, men också klassiska stråk- och blåsinstrument samt den lite mer moderna rockinstrumenteringen. Uppskattningsvis var nog butiksytan runt 200-300 kvm stor.

Jag kan med säkerhet säga att alla Alingsåsare, och folk från bygden runtomkring, som levt från början på 1900-talet till millennieskiftet och med det minsta musikintresse har minnen av och ett förhållande till Leuchovius. För egen del lades grundet till musikintresset i början på 80-talet och skivor som MÖTLEY CRÜEs Too Fast For Love, Shout At The Devil och Theatre of Pain och IRON MAIDENs The Number Of The Beast. Av någon anledning har just inköpen av dessa skivor etsat sig fast i minnet. Antagligen för jag har en sådan där historia om en polare som inte fick lyssna på hårdrock för sin mamma, han introducerade Too Fast For Love och MÖTLEY blev favoritbandet direkt!

Tillbaka till 1992

Vi den här tiden var det okej för oss att lyssna på skivorna innan vi köpte något, faktum var att vi inte behövde köpa något längre utan fick lyssna på skivorna i alla fall. Några år tidigare, när vi var yngre, var det inte helt okej att lyssna på skivorna innan om man inte hade någon förälder med sig. Men nu var vi etablerade kunder och då fick man. Det här utlägget huruvida man får lyssna på skivorna eller inte kanske framstår som konstigt för de som inte känner till Leuchovius något bistra personal. Det var något som de var lite kända för, en del tycker de var sura jämt. Andra, som mig inkluderad, märkte det någon enstaka gång.

Bilderna som dyker upp i mitt huvud föreställer den vita disk med Bang & Olufsens lurar som liknade telefonlurar utan mikrofon och de klassiska stora AKG lurarna. Det fanns även en knapprad vid varje par lurar där man kunde spola eller hoppa fram på skivan, vi snackar vinylspelare nu och inte CD. Som ett skydd för de Bang & Olufsens skivspelare satt det en vinklad glasskiva där man även snyggt kunde lägga upp konvolutet till skivan man lyssnade på. Leuchovius var ensamma i stan med att ha en sådan fräck och modern anläggning och jag blir faktiskt lite imponerad av minnet. De andra skivbutikerna, Skivor & Tobak och Skivbolget kunde inte riktigt mäta sig med detta.

Skivköpet

När jag tänker tillbaka på det så lägger sig ett romantiskt skimmer över det hela. Jag älskade att dra ner till skivbutiken, kolla om det hade kommit något nytt och få provlyssna. Om jag gillade, köpa! Sedan fort hem och lägga vinylen på talliken, fatta konvolutet och studera det noggrant till tonerna av dundrande trummor, mullrande basar, skrikande gitarrer och ylande sångare. Det var livskvallitet för en ung hårdrockare!
Steg två efter hemkomsten var att spela in skivan på band. Detta var något min farsa var noga med att jag gjorde så jag inte skulle repa skivan. Idag är jag glad för detta, speciellt när jag tittar på mina gamla vinyler som i de flesta fall är i bättre skick än tjugo år yngre CD-skivor.

I dag är däremot mina skivköp inte fullt lika romantiska. Dels för att jag nästan uteslutande beställer mina skivor via internet och för att jag redan har hört skivan otaliga gånger innan. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt men jag är också trött på alla de köp jag har gjort för att jag har hört en eller ett par bra låtar från en skiva. Det är inte så att de inte är värda att äga men jag vill hellre ha kvallitet än kvantitet. Fast det bästa är att de båda går att kombinera.

Skivaffärsdagen 18 april – Record Store Day

Att skivaffärerna blir färre vet alla om vid det här laget, en del tycker det är tragiskt andra bryr sig inte. Snart konverseras det säkert om hur man köpte skivor i butik på samma sätt som farmor berättade att man köpte frukt hos grönsakshandlar’n och inte på ICA förr i tiden. För att råda bot och uppmärksamma det klassiska skivköpet tog självaste METALLICA initiativ till och spelade i en skivbutik i San Fransisco på den första Record Store Day i fjol. Givetvis sprider det sig som en gräsbrand i Australien och Initiativtagarna i Sverige är The Beat Goes On, Record Hunter och Pet Sounds i Stockholm, samt Folk å rock i Malmö. Men även andra butiker hänger på så som Bengans i både Göteborg och Stockholm.

För oss med smak för den tyngre och hårdare musiken finns Sound Pollution som alternativ. Bland annat kan du förhandslyssna på ISIS nya giv Wavering Radiant. Tyvärr då exklusivt för de som bor i eller i närheten av Stockholm.

Men häng inte läpp för det! Samla ihop ett gäng polare, ta med familjen, pojkvän/flickvännen och ta en sväng under lördagen till din lokala skivlangare. Häng lite i affären, bläddra bland skivorna, lyssna och gå framför allt inte tomhänt där ifrån! Köp något nytt, något gammalt, något dyrt eller något billigt. Efteråt kan ni ju hänga på ett kafé och snacka om era inköp eller ordna ett lyssningsparty på kvällen med dryck och tilltugg! Det blir garanterat succé!

Själv har jag spräckt både skivbudget och övrig budget för den här månaden så det blir till att fira ettårsdagen med världens bästa flickvän i stället!

Läs mer:
Record Store Day
Record Store Day nu även i Sverige – skivbutikerna hyllar sig själva 18 april
Record Store Day Sweden – MySpace
Bengans

Köp. En. Skiva.
//H

Va?!? Hur det gick för Leuchovius? De fick slå igen i början på 2000-talet. Givetvis var den vikande försäljningen en faktor men jag tror även att de inte kunde anpassa sig till de nya tiderna. Fram till slutet av 90-talet var fortfarande vinylavdelningen större än cdavdelningen. Givetvis säljer man inte tillräckligt då. De hade även fått ordentlig konkurens på musikinstrumentfronten av MX – Musikexperten där man kunde gå in och lira på vilken gitarr man ville utan frågor om man skulle köpa.

Read Full Post »

Music Doc 2009 – Filmtajm för metalskallar

Torsdagen den 2 april är det premiär för filmfestivalen Music Doc 2009 i Göteborg. För oss metalskallar finns det två intressanta filmer. På lördagen visas Get Tharshed på Hagabion och på söndagen visas Pure Fucking Mayhem. Än så länge har jag bara sett Get Thrashed och jag har bara positivt att säga om den, så om du har möjlighet boka en biljett på Ticnet och bänka dig.

Get Thrashed – Lördag 15.00 Hagabion

Historien bakom Get Thrashed börjar under det tidiga 80-talet där Metallica, Slayer, Anthrax, Megadeth och Kreator lägger fundamenten till thrash metal. Uppväxta med klassisk heavy metal, Motörhead, Venom samt punk och hardcore blandar banden dessa influenser och skapar ett helt nytt sound. Vad som på 80-talet var ett undergroundfenomen där band spelade på privata fester och små klubbar, växte till en världsomfattande rörelse där Metallica vid början av 90-talet var världens största band. Men då det musikaliska landskapet förändrades några år in på 90-talet slungades thrash metal tillbaka till underjorden. Många band splittrades och vissa musiker valde säkra jobb och familjeliv framför turnerande under små premisser och osäkra ekonomiska förhållanden. Andra vägrade envist att ge upp och fortsatte spela musiken de brann för. I Get Thrashed ger banden, skivbolagen och fansen som skapade scenen sin historia kring thrash metal, 80-talets tyngsta, snabbaste och hårdaste musikgenre.

Pure Fucking Mayham – Söndag 21.00 Gallerian

Det norska black metalbandet Mayhems historia är fylld av skandaler, kontroverser och ond bråd död. Från deras svenske sångares Per Yngve ”Dead” Ohlins självmord 1991 till knivmordet 1993 på gitarristen Øystein ”Euronymos” Aarseth vilket begicks av rivaliserande black metalmusikern Varg Vikernes. Sensationshungriga tabloidjournalister har vid upprepade tillfällen frossat i bandets liveshower, fyllda av taggtråd, blod och spetsade grishuvuden. Detta ackompanjerat av Mayhems karga, motsträviga och hypnotiskt malande musik. Pure Fucking Mayhem täcker det stilbildande bandets historia från starten 1984 genom intervjuer med Jørn ”Necrobutcher” Stubberud och Attila Csihar, samt de före detta bandmedlemmarna Kjetil Manheim och Stian ”Occultus” Johannsen. Mayhem är ett band som sedan starten satt i metod att sprida rykten, skrönor och halvfärdiga sanningar om sig själva. Aldrig tidigare har medlemmarna så öppenhjärtat givit omvärlden möjlighet att ta del av deras fascinerande historia.

Andra intressanta dokumentärer

Den Sjungande Korpen – Fredag 19.00 Hagabion
Världspremiär för filmen om Freddie Wadling och skräckkabarén som spelades för fulla hus på Göteborgs Statsteater våren 2008.

Rolling Stones: Shine A Light – Fredag 21:00 – Hagabion
Martin Scorseses dokumentär om et av världens största rockband.

Wasted Orient – Lördag 21.00 Gallerian
Wasted Orient handlar om punkbandet Joyside från Peking och deras första turné i ett land som inte är helt redo för att rockas.

Resen av programmet hittar du här.

Black. Magic. Rites.
//H

Read Full Post »