Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The Haunted’

Världens snabbaste man.

Världens snabbaste man.

Sitter vid det nystädade köksbordet och sippar på min sojalatte till tonerna av HORNS OF ANGUISHs fullängdsdebut Barriers (Kampas Records, 2009). Jag är på tredje låten, Ominous, under första varvet och en lite trevande melodislinga skär rakt in och slår an en känsla av behagligt vemod. Det tar en stund innan jag inser att låten faktiskt var med på bandets demo EP från 2008, eller om det var 2007, kommer inte ihåg exakt… Försöker plocka fram något minne av samma känsla men hittar inget. Innan jag hade demon i min ägo tyckte jag bandet var mycket intressant men när demon kom så fick den kalla handen. Vet inte varför, med sådant händer ju ibland.

Skåne duons (kompletteras med basist live) melodiska post-doom, som någon uttryckte det, maler, smeker och förför. Krängande sludgepartier är nästan obefintliga och jag gillar det. Musiken smutsas inte ned med influenser från orkan Katrinas hemtrakter utan istället är det gitarrslingor á la CULT OF LUNA och ISIS som bjuder in sig själva.

Det blir ingen recension av Barriers den här gången utan inledningen får ses som en prolog till tankarna som kommer. Det slår mig åter igen att något har hänt med min mentala inställning, eller sinnesstämning om ni så vill. Jag skulle också kunna säga att musiken visar på förändringar som skett av mig som person de senaste åren. Kanske kan man kalla det mognad..? Det som skiljer sig från då och nu är att jag finner ett väldigt lite utbyte av låtar som klockar in på 2-3 minuter idag. Istället är det låtar som ligger runt 10 min som attraherar mig mest. Som nu, när jag sitter och dricker resterna av frukostlatten och slösurfar på Fejjan och läser bloggar i mitt rssflöde. Det är nu jag vill ha lugn söndagsmusik som gör att jag känner mig så där mysig och go i själen, om man nu kan det till doom som vill knuffa en över kanten.

NOFX är helt uteslutet. RAMONES lika så. NASUM ska vi inte ens tänka på. Hur blev det så här? Det är ju inte så att jag inte lyssnar på de banden längre. Det sker bara vid andra tillfällen. NOFX Coaster brukar gå varm på gymmet tillsammans med bl.a. LAMB OF GOD, THE HAUTED, BLACK BREATH, SYCONUAT och EARTH CRISIS. Hemma blir det oftast KONGH, ISIS, DARK CASTLE, ELECTRIC WIZARD och CULT OF LUNA när jag surfar, läser eller ska sova. I bilen snurrar just nu MARIACHI EL BRONX på repeat både för mig och AntiCristel, något annat duger inte där just nu.
Igår, när jag röjde av köksbordet som då såg mer som ”lägger era grejer här och gå”-bänk än som en plats där man sitter och äter, gick HOUR OF 13, GRAVEYARD, GRAND MAGUS, ULTIMATE DRAGONS och BLACK SABBATH på ”blanda” i lurarna.

Cult Of Luna: Långsamma och noggranna.

Cult Of Luna: Långsamma och noggranna.

Ni ser ju mönstret. Ju lugnare aktivitet, desto långsammare musik, och ju mer adrenalin och hjärtfrekvens som behövs, desto snabbare tempo efterfrågas. Så ni kan ju tänka er hur djävla snabbt jag jobbade förr när RASIED FIST stod för soundtracket! Nu var det inte bara tempot som jag hade i åtanke innan utan även relationen noggrannhet och låtlängd. Jag har upptäckt ett mönster i att jag idag gillar långa låtar som tar tid på sig att förmedla vad det är de vill kontra RAMONES korta bubbelgumspunk. Och på något sätt kan jag även härleda det till min systematiska noggrannhet. Förr ville jag att saker och ting skulle gå fort och bli färdigt snabbt. Resultatet var inte så noga egentligen. Idag är det där emot tvärt om. Det gör inget att saker och ting tar lite tid så länge slutresultatet blir så bra som möjligt.

Nu finns det ju några aspekter i mitt resonemang som inte riktigt går ihop. Till exempel slarvar jag inte på gymmet bara för att Tom Araya skriker åt mig. Istället hjälper mig att trycka dit den sista reppen på setet istället för att vika ner mig. Och jag gör ju inte saker långsamt bara för att RAMESSES knappt har styrfart.

Jäkta. Fan. Inte.
//H

NP: Horns Of Anguish – Scorch (Barriers, 2009)

Annonser

Read Full Post »

090502-cannibal-corpse-evisceration_plague

Sitter och funderar på vilken skiva jag ska ta med mig till bilen? Och vilken skiva jag ska byta ut? Det går ganskla fort att bestämma sig för CANNIBAL CORPSEs Evisceration Plague men vilken ska jag plocka ur? Tar jag AMON AMARTH lär flickvännen gå i taket. Det gjorde hon sist. Så det får bli THE HAUNTEDs The Dead Eye som har gjort sitt för den här gången.

Så tjing och go’morron! Nu blir det döds i den vackra morgonsolen och soja latte ella vägen till jobbet!

Read Full Post »

081209-burst_header

Grabbarna på bilden är BURST, bandet som släppte den bästa plattan 2008. Tänkte att det är lika bra att tala om det direkt så kan du följa nedräkningen i lugn och ro.

Året är på rejäl upphällning och musik nörd som man är så måste ju årsbästalistan sammanställas. Jag tycker det är riktigt knivigt i år då jag inte tycker att det har kommit några riktigt bra plattor. Visst någon platta har smällt högre än andra men i jämförelse med andra år känns skivåret 2008 lite blekare.

Plattor jag borde lyssnat mer på

MOGWAI – The Hawk Is Howling

Det här är ett band som jag verkligen gillar men årets giv passerade mig förbi innan jag han reagera. Det smärtar mig en hel del för jag tror att denna skiva lätt hade platsat på listan annars.

RISE AGIANST – Appeal To Reason

RISE AGIANST senaste två plattor gillade jag verkligen, men årets släpp är en liten besvikelse. Kanske kan jag plocka upp den om ett tag och hitta de där guldkornen som brukar finnas på deras plattor.

COLDWORKER – Rotting Paradise

Jag vet inte riktigt vad som hände här. Debuten var en riktig käftsmäll men det här känns inte som en upprepning men som en upprepning.

Listan

10. OPETH – Watershed

OPETH - WatershedDet var med näppe som Watershed hamnade på listan då jag inte hunnit lyssna jättemycket på plattan. Men den växer för varje gång och är grymt bra varierad både i mangel, sköna gitarrpartier, smäktande sång och avgrundsvrål från helvetet. OPETH’s proggiga sida tilltalar mig mer och mer, men det är också något som växt fram de senaste åren.

9. GOJIRA – The Way Of All Flesh

GOJIRA - Way Of All The FleshThe Way Of All Flesh var en av de plattor jag såg fram emot mest i år. Visst gjorde den mig inte besviken men det blev ändå lite av ett antiklimax. Trots det så är det en bra platta som du, om du inte redan gjort det, ska ge en chans i din stereo. Bandet har även varit ute och turnerat med IN FLAMES och ses just nu som Frankrikes metalexport nummer 1.

8. VOLBEAT – Guitar Gangsters & Cadillac Blood

081020-volbeatHar du missat att VOLBEAT lirat på nästan alla de stora festivalerna i sommar, säljer guld till höger och ut konserter till vänster? Då är inte hårdrock din grej. Surfa vidare genom att klicka här.

JA

7. TERROR – The Damned The Shamed

081209-terrorEfter andra plattan One With The Underdogs, eller debuten hur man nu ser det, så trodde jag att TERROR hade tagit ut sig för tidigt. På nått sätt hade bandet går ifrån slagkraftiga, catchiga hardcore pärlor till trist nästan på gränsen till dussin hardcore. Som tur var verkade det vara en formsvacka för på årets macka så är vi inte tillbaka till Lowest Of The Low nivå, men nära på.

6. THE HAUNTED – Versus

081020-hauntedVisserligen hade jag hoppats på att THE HAUNTED skulle fortsätta på den stig de trampade upp I och med The Dead Eye som jag nog betraktar som min favorit skiva med bandet. Men langar ett av Sveriges bästa thrash gäng iväg en vänster krok och fyller på med en rak höger så tackar man ju inte nej heller.

5. THE SWORD – Gods Of The Earth

081020-theswordKonservatism är något vanligt ont bland hårdrockare, men de som influeras och plockar godbitarna ur historien för att sätta ihop något nytt och fräscht ska premieras. Tyngden må ligga på SABBATH och ökensväng men här finns också klickar av thrash och råös. Det är därför THE SWORD slår sig in på en femte plats.

4. AMON AMARTH – Twilight Of The Thunder God

081209-amon_amarth_-_twlight_of_the_thunder_godAMON AMARTH ingick tidigare inte i min skivsamling, men spelningen på MetalTown tidigare i år och Twilight Of The Thunder God gav vind i seglen för dessa vikingar och de seglade rakt in i hjärtat. Tur det, för när det var dags för The Unholy Alliance Tour: Chapter III så kunde jag hänga med i låtarna också.

3. IN FLAMES – A Sense Of Purpose

081209-in_flames_a_sense_of_purpse_coverJag tror att A Sense Of Purpose är den platta som gått varmast i stereon, datorn och mp3-spelaren i år och den lär få hänga med ett bra tag till. Det är inte så konstigt att IN FLAMES är vår största metalexport och tyvärr grabbar, jag tror ni håller på att bli folkliga på hemmaplan också. 10.000 hoppande idioter på MetalTown kan inte ha fel.

2. CULT OF LUNA – Eternal Kingdom

081020-cultoflunaJag var lite rädd för att CUL OF LUNA skulle grotta ner sig än mer i det avskalade och minimalistiska som härskade på Somewhere Along The Highway. Med facit i hand så vet vi att så inte blev fallet utan att man gjorde en konceptplatta om det eviga riket. En platta som värmde fint i höst- och vintermörkret.

1. BURST – Lazarus Bird

BURST - Lazarus Bird Första platsen är given! Inget snack om den saken. BURST smällde på med den moderna klassikern Lazarus Bird och utvecklingen från förgående skivor känns naturlig. Har du inte fattat det så är du är du i mina ögon lite småkorkad och dum.

I annat fall så är det ju inte försent att sätta upp den på önskelistan till Tomten, eller rent av överraska sig själv.

I Winampen: MOGWAI – Local Authority (Hawk Is Howling, 2008)

Read Full Post »

En polare till mig som också bloggar skrev här om dagen att metal inte räcker till 24/7. För det första så tycker jag metal/hårdrock är en otroligt bred genre med stilar för alla sinneslag och humör. För det andra har han rätt. Jag gillar också en hel del annat som inte hamnar under rubriken hårdrock, men det kan vi ta en annan gång.

Istället listar jag sju plattor från i år som inte bara motbevisar honom, utan också förgyller höstrusket för mig.

Måndag: Airbourne – Running Wild

Sparka igång din vecka med Stand Up For Rock N Roll, första spåret på Running Wild, och du får garanterat en energiinjektion värd namnet och ett smittsamt leende. Dessa unga australiensare räddar hela nationens rockanseende nu när AC/DC släpper nytt i dagarna. Så gillar du de trötta gubbarna i nämnda band kommer det här falla dig på läppen. Turnerar som förband till Motörhead i höst och Lemmy dyker upp i deras video till titelspåret Running Wild.

MySpace

Tisdag: Cult Of Luna – Eternal Kingdom

För mig är alltid tisdagen den segaste dagen i arbetsveckan och självplågare som jag är måste jag givetvis dunka till med senaste given från dessa norrländska gentlemän. Det har varit en hel del snack om historien på Eternal Kingdom, bandets gitarrist och motor Johannes Persson hittade en låda med journaler i det dårhus där de hade sin replokal. Där i hittade Johannes en bok med titeln Berättelser från det eviga riket av Holger Nilson och det är denna historia som kom att bli Eternal Kingdom.

MySpace

Onsdag: The Sword – Gods Of The Earth

Höll på att göra det lätt för mig och dra till med Slipknots All Hope Is Gone, istället kör jag på The Swords Gods Of The Earth. Det här är en svängig gobit som andas Sabbath lång väg. Men där Sabbath var mörk och tung blir det här svängigt och tungt, perfekt till ”lillörda’n”. Turnerar som förband till Metallica i detta nu.

MySpace

Torsdag: The Haunted – Verses

Sveriges thrashkungar nummer 1. Göteborgsstolthet. The Haunted! Det var nog många som trodde att bandet skulle fortsätta på stigen som trampades upp på The Dead Eye, men icke. Istället drar man till med en metalmacka som nästan får samtliga konkurrenter att försvinna in i skuggan. Det jag gillar bäst med Hauted är Peter Dolving, han har en röst som jag nästan skulle kunna döda för och när han sjunger på svenska i Skuld får jag rysningar.

MySpace

Fredag: Volbeat – Guitar Gangsters & Cadillac Blood

På med Volbeat och fram med bärsen här kommer danskdynamit anno 2008! Tillsammans med ett par kalla, goda vänner och Guitar Gangsters & Cadillac Blood blir fredagskvällen en höjdare.

Det är mycket snack om bandet just nu och det är välförtjänt. Volbeat är originella, nyskapande och har blicken framåt samtidigt som det står med en fot i historien. Förstaplatsen på försäljningslistor, på framsidan av metaltidningarna, utsålda konserter och succén är ett faktum.

MySpace

Lördag: Gojira – The Way Of All Flesh

Återigen höll jag på att välja ett lätt alternativ framför ett mer utmanande. Så det här blir tipset om förbandet Gojira, dessa fransoser som spås bli baguettelandets nya stora musikexport. Det är inte lättlyssnat och lättsmält med du har ju hela dagen på dig att förstå dig på The Way Of All Flesh. Passar det inte kan du ju skölja ner andrahandsvalet In Flames – A Sense Of Purpose som huvudattraktionens platta heter.

MySpace

Söndag: Burst – Lazarus Bird

Söndagen ägnar vi åt mästerverket Lazarus Bird.

MySpace

En vecka till

Visst räcker metal till en hel vecka, det har ni ju fått konstaterat nu. Dessutom finns det ju en hel del bra plattor som jag inte ens har nämnt, Amon Amarth – Twilight Of The Thunder God, Agnostic Front – Warriors, Terror – The Damned, The Shamed, Vader – VVX, Cavalera Conspiracy – Inflicted, Backyard Babies – S/T, Kypck (Kursk) – Cherno för att nämna några som skulle kunna bli en vecka till…

Upp med hornen nu och ha en bra vecka!

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

Read Full Post »

Förra veckan gnällde jag en del över hur trist jag tycker metalscenen är för tillfället. Eller metalscenen föresten; kan man generalisera en ganer med nästan lika många subetiketter som band för metalscene? Huvudsaken är ju att ni fattar eller hur? Och det gör ni ju!

Jag tycker den är trist för, som jag skrev om förra veckan, att massa band låter likadant och tycker fullt ös hela tiden är det nya svarta. Fast banden själva tycker nog de är originella, och det finns ju antagligen en skivbolagsdirre som tycker bandet har det där lilla extra. Men frågan är: när dessa snubbar och snubbetter sitter på Hemmet, kommer de själva kunna plocka ur sitt band i ett pepsitest? Fan vet!

Det är just det originella jag saknar, och det är då man kan vara tacksam för att man bor i ett litet land där det inte finns utrymme för två snarlika band. Visst finns det gäng som låter som andra även här men det är sällan de får släppa skivor eller artiklar skrivna om sig. I det stora landet i väster verkar dock inte samma kvalitetskontroll finnas och kanalerna till oss är oändliga och då är det inte konstigt att all möjlig dynga sköljer över oss. Givetvis finns det undantag, men hur hittar man russinen i kakan? Det kan vara nog så svårt men det ska jag inte gå in på nu.

Detta är även nått som delvis tas upp i nya numret av Sweden Rock Magazines ledare. Där hänvisar man till en forumdebatt där trådskaparen oroar sig över tillväxten och vilka som ska spela på de stora arenorna i framtiden. Hela upplägget här är för att lägga bördan på vad de tror är det nya hoppet nämligen Volbeat. Och visst, Volbeat kan bli ett nytt Metallica eller Iron Maiden men i värsta fall ett nytt Motöhead eller AC/DC. Det vill säga ett gäng som inte utvecklas med sin samtid. Jag hoppas verkligen inte att det blir så.

Men att läsare av SRM och till viss del tidningsredaktionen oroar sig över detta känns för mig som ett tecken på att man själv inte utvecklas, att man inte vågar utmana sig själv och testa nya inte säkra kort. För återväxten finns! Machine Head, Mastodon, Slipknot, In Flames, Trivium, Dragonforce, The Haunted och kanske då Volbeat för att nämna några. Så visst finns det återväxt. Dessutom får vi ju inte glömma System Of A Down som runt 2005 var väldigt stora. Tyvärr ser det väl ganska mörkt ut för en ny platta och turné för dessa gentlemän. Deras spinoff band är inte lika bra.

Men det band som jag saknar allra mest och det som hade varit ett av de största banden i dag om inte… är Pantera. Dom dominerade de största scenerna på de största festivalerna, de spelade i arenorna och de sålde massor av skivor trots att de var ett av de hårdaste och mest brutala banden inom scenen just då. Det som gjorde Pantera så speciella var Dimes extraordinära och originella riff, Vinne och Rex snortighta och blytunga groove och Phils röstkapacitet med stenhårda aggrovrål och smäktande skönsång. Det var utan tvekan ett band som hade DET. Tyvärr är det just det många av dagens gäng saknar idag eller så är det bara insikten av vad som är originellt. Så jag är tacksam för det fem kanonplattor som snurrat varma de senaste dagarna. Nu låter jag lite som en bakåtsträvare men jag har blandat in Burst senaste giv Lazarus Bird, en platta som jag antagligen kommer ha högst upp på årsbästa listan.

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

P.S. Skrev en grej om Pantera för länge sedan som finns att läsa här.

Read Full Post »