Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Machine Head’

Gör det lätt för mig idag och slänger ihop ytterligare en variant av Sju plattor på sju dagar/Metal hela veckan- lista. Dessutom finns alla behändigt tillgängliga på Spotify, så klicka bara här.

Måndag: PANTERA – Cowboys From Hell

Det har blivit en hel del PANTERA på jobbet de senaste veckorna och trenden håller i sig. Det kommer bli både CFH och VDP på sterion imorgon, en bra star på veckan het enkelt.

Tisdag: KINGDOM OF SORROW – Behind The Blackest Tears

Jasta och Windstein samarbete växte en hel del till denna andra plattan som slår debuten med hästlängder! Favoritspår är andra låten ”God’s Law In The Devil’s Land”.

Onsdag: DISFEAR – Live The Storm

Rocke n’ rolldrypande kängpunk blir aldrig fel. Speciellt inte på en onsdag.

Torsdag: THE SWORD – Warp Riders

Visserligen kan jag tycka att THE SWORD har putsat till sig lite väl mycket sedan förra plattan, men när man levererar en sådan här komplett macka så finns det inget att klaga på. En av årets bästa så här långt!

Fredag: MOTÖRHEAD – No Remorse

Det är fredag. Arbetsveckan är slut. (För de flesta) Dags att ta sig en fredagsöl. Vad passar bättre än MOTÖRHEAD? Va?

Lördag: MACHINE HEAD – Burn My Eye

Nämnde att jag har vevat PANTERA en hel del de senaste veckorna. MACHINE HEAD har snurrat minst lika mycket. Klassikern BME är en av min top 5 favoritplattor någonsin och representerar den metalen jag gillar bäst. 90-talsmetal blir inte mycket bättre än så här.

Söndag: DOWN – Over The Under

Over The Under är an platta som jag lyssnat otroligt mycket på sedan den kom 2007. Verkligen en stor favorit som jag tror kommer hänga med länge.

Historia 1
Historia 2

Jasta
Annonser

Read Full Post »

090829-kvällenLaddar upp inför kvällen och här är upplägget: En skön stol, dator, nått gott och dricka och en näve vinyl var av ett fynd! Hörs senare…

//H

Read Full Post »

090605-patch3

Foto: Linnéa Olsson - SvD Nöje Festivalblogg

Sweden Rock Festival är i full gång och helt plötsligt känns det som om riksmedia, framför allt SVT, har fattat att det är liiite mer än bara ett gäng övervintrade medelålders män som dumpar fru och barn för en helg av öl och musik. Snarare är det så att hela barnfamiljer åker dit. I nyhetsinslag både i dag och, tidigare under veckan, rapporteras det från Sweden Rock Festival där man inte längre visar upp halvkorkade festivalbesökare som skriker CANDLEMASS mer tittarna som mottagare. Nej, det snackas om en växande scen och själv tänker jag ”sedär, ni har fattat det nu”. För det här är ju inget som har hänt nu, det har ju pågått under flera år. Nämnda festival växer, precis som Metaltown, Peace And Love (som bokar fler och fler hårdrocksband för varje år), West Coast Riot och nykomlingar som Rockweekend och helt nya Sonisphere. Dessutom finns det massor av mindre festivaler runt om i landet som också drar fulla hus.

Även ordinarie konserter säljer ut snabbt, nu menar jag inte de stora drakarna som AC/DC, METALLICA och IRON MAIDEN, utan de som drar allt från 500 till ett par tusen besökare. Det som dock förvånar något är att Sonisphere inte är utsålt när man har METALLICA som dragplåster. Personligen misstänker jag att de konserterna säljer slut för att stekare, trendkåta och annat löst folk vill ha nått att stila med. Sedan har vi ju de bekväma som inte vill ligga i tält utan kunna åka hem när musiken tystnat. Som om inte det vore nog så har inte skivförsäljningen sjunkit lika mycket som för andra musikgager. Men det är ju allmänt känt att hårdrockare är väldigt hängivna och håller fast vid sina favoritband.

Det som förvånar mig lite är att ingen snackar om hur mycket värde det ligger i denna marknad. Jag uppskattar att bara biljettförsäljningen för SRF omsätter, i runda slängar, 70 000 000 kr. Lägg på kostnad för resa, mat & dryck (ej alkohol), i vissa fall logi och lite diverse så snacka vi lätt ett par hundra miljoner som rullar i samband med festivalen. Nu är ju inte alla festivaler lika stora som SRF, men ponera att 10 festivaler har 10 000 besökare som spenderar 2000 kr för biljett, käk & dryck, logi och diverse så landar vi på 200 miljoner kronor. Alla som har varit på festival vet att man spenderar lätt mer stålar än så ni fattar ju vilket värde det finns i denna marknad. Därför tycker jag det är konstigt att ingen snackar mer om det. Fast å andra sidan sett så finns det ju en risk i att en massa klåpare försöker tjäna pengar på en scen de inte förstår eller har ett genuint intresse för.

I slut ändan handlar det dock om musiken och vad sägs om banden som lirar i Sverige under sommaren.

HEAVEN & HELL
ZZ TOP
TWISTED SISTER
CANDLEMASS
GRAND MAGUS
METALLICA
MASTODON
MACHINE HEAD
FAITH NO MORE
SOCIAL DISTORTION
SLIPKNOT
MARILYN MANSON
NAPALM DEATH
SATYRICON
THE WILDHEARTS
W.A.S.P.
PARADISE LOST
THE BRONX
RAISE AGAINST
SICK OF IT ALL
AGNOSTIC FRONT

Bara för att nämna några…

Vi syns på piren!
//H

Read Full Post »

Det har varit lite glest på inlägg den senaste veckan, det beror på att jag dels har jobbat ganska mycket samt att jag spenderade helgen på Riksstämma i Kalmar som ombud för Djurens Rätt Göteborg. Om det kan ni läsa här, ni ser mitt röstkort och diverse prylar på första bilden. Nu tillbaka till musiken och inhandlade plattor den gångna månaden

090526-plattor_maj

MACHINE HEAD – Burn My Eyes (RR Classics, Delux vinyl 180gr)

Inte så mycket att snacka om här egentligen. MACHINE HEADS klassiska debut på 180g vinyl släppt för något år sedan. Tyvärr så är inte kvalitén vad den borde vara, ljudet är lågt och det saknas tryck i skiten. M.a.o. CDn låter bättre.

CHRISTIAN KJELLVANDER – Songs From A Two-Room Chapel

Solodebuten från LOOSEGOATs sångare och gitarrist är en lysande platta som jag inte haft i min ägo innan. Tyvärr har inte CHRISTIAN kommit upp på samma nivå på efterföljande plattor men jag hoppas att han inte ger upp!

NOFX – Frisbee

Årets NOFX giv är en knarkindränkt historia där Fat Mike besjunger diverse sätt att bli full och hög på. Är väl inte stormförtjust i ämnet precis och jag misstänker att det bidrar till att jag tycker Frisbee är svagare än de två senaste skivorna. Men vi får tolv punkrockstänkare av god kvalité, dock tror jag inte det räcker för att bräcka RANCIDs nya giv Let The Dominoes Fall. Men kombinationen sol, öl och NOFX passar som handen i handsken!

SONIC RITUAL – 7”

Tre låtars debutsjua från Stockholms punkmetaloutfit SONIC RITUAL är på a sidan en svängig historia i form av riviga Take The Edge Off. B sidan är däremot inte lika stark, instrumentala A Silver Express (Through the Valley of Death) bygger upp stämningen inför Vulture Cvlt. I väntan på 12” EPn som väntas komma vilken dag som helst rekommenderar jag att du försöker få tag på ett ex.

BLACK PYRAMID – 7”

Så kom den äntligen! Sjuan som blev vald till 2008 års bästa enligt Too High To Get It Right. Nu är det inte själva skivan som var försenad utan leveransen från Holländska Electric Earth to närmare tre veckor. Det var väl värt att vänta på för a sidans Visions Of Gehenna är en svängig doommacka som för tankarna tillbaka till kultförklarade SLEEP. Andy Bereskys sång gör sig enormt bra till de släpiga gitarriffen och jag får gåshud av Massachusetts tuffaste trio. B sidans Caravan börjar trevande för att nästan direkt bjuda på tunga toner, men plötsligt bryts tempot och ett svävande ljudlandskap bäddar in och vaggar lyssnaren långsamt och försiktigt. Min rekommendation är såklart: köp!

ISIS – Wavering Radiant

Även denna platta fick jag vänta länge på. Långsamma och sunkiga Sweden Rockshop, flickvännen köpte en MACHINE HEAD hood i julklapp som luktade rök och öl, sa aldrig att de inte tänkte leverera skivan på utsatt release datum den 25 april utan väntade till datumet för CDn som var någon vecka in i maj.

Wavering Radiant är som en blandning av ISIS tidigare verk, tyvärr hettar det aldrig till ordentligt och det känns lite som en dag på jobbet för dessa gossar. Lite synd tycker jag allt, fast bandets lägsta nivå ligger ju i kant med andra bands höga nivå så bli inte förvånad om den här plattan dyker upp på topp 3 när årets ska summeras. Samtidigt är det lite för tidigt för mig att ge något riktigt omdöme på den här dubbel LPn då den inte har sjunkit in ännu, och jag misstänker att det kommer ta ett tag till att absorbera den fullt ut. Så jag får återkomma i fallet ISIS Wavering Radiant. Givetvis är dock orden: köp!

Hail Seitan!
/H

Read Full Post »

När man har för mycket tid över eller bara vill slå ihjäl lite så kan man ju ägna sig åt internettrams, ni vet sådan där skit folk spamar en med, langar runt på Fejjan eller vad man nu har för gift. I alla fall, den här handlar om att svara med en låttitel, av ett och samma band, på en ställd fråga. Jag valde givetvis MACHINE HEAD och så här blev det…

090323-mh-promo_03

Using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Pass it on to people you like and include me. Try not to repeat a song title. It’s harder than you think…

Pick Your Artist: Machine Head
How do you feel about yourself: Halo
Describe where you currently live: Bay of pigs
If you could go anywhere, where would you go: In the presence of my enemies
Your favourite form of transportation: Bulldozer
Your best friend is: Wolves
Your favourite colour is: The Burning Red
What’s the weather like: Days turn blue to gray
Favorite time of day: Beautiful Morning
If your life was a tv show, what would it be called? I’m your God now
What is life to you: Blistering
What is the best advice you have to give: Clenching the fist of dissent
If you could change your name, what would it be: Davidian
Your favourite food is: Blood of the Zodiac
Thought for the Day: Imperium
How I would like to die: Crashing around you
My soul’s present condition: Ten ton hammer
The faults I can bear: Now I lay thee down
My motto: Down to none

Kärlek. Respekt. Rock n Roll.
//H

NP: Malefice Human Portrait (Down Of Reprisal, 2009)

Read Full Post »

Ju förr desto bättre är ett gammalt utslitet uttryck som folk slänger ur sig lite hur som helst utan att tänka efter och analysera varför man tycker så. Här är min analys!

Tillbaka till samtiden

De senaste veckorna har jag haft en längtan tillbaka i tiden, till ungefär 2003-2005 och det liv jag hade och den lägenhet jag bodde i då. Jag hade ett välbetalt jobb i fordonsindustrin, jag hade en bil som var betald, umgicks mycket med kompisar och åkte på en del festivaler. Det var ett schysst liv helt enkelt. Men jag var inte riktigt nöjd, det var något som saknades. Det viktigaste var nog någon att dela mitt liv med, en flickvän alltså. Det andra var att jag inte trivdes speciellt bra på mitt jobb, och jag kände redan efter ett par tre år av förslitningsskador i rygg och axlar. Jag behövde helt enkelt en förändring, så när det blev klart att ett varsel skulle läggas tog jag chansen att dra. Något som jag i dag är glad över trots att jag tycker att arbetslösheten suger fett idag.

Men det jag mest av allt saknar från den tiden är lägenheten jag bodde i. En stor tvåa, 69m2, i mitt barndomskvarter, ljus, fräsch och visserligen anskrämligt inredd men den var perfekt för mig. Nu bor jag istället i en etta på 26m2, med frysfack och en spis där man antingen kan använda båda plattorna eller en platta och ugnen. Det är ju inte gjort för att man ska laga mat i direkt. Och det är prylar över allt då jag har ett bohag som nästan matchar den gamla lägenheten.

Den lille hårdrockar’n

Jag var inne lite på det här om dagen i bloggen (Cowboy from Hisingen och Hell Predicted) att en del tycker hårdrocken var bättre förr med band som Black Sabbath, Led Zeperlin, Metallica, AC/DC, Guns N’ Roses, Dio, Iron Maiden och så vidare. Samt att återväxten, eller egentligen, chansen för band att bli sådana musikaliska mastodonter inte finns idag. Det kan jag hålla med om, men jag håller inte med om att banden var bättre förr. Visst, det var lättare att vara originell då än vad det är i dag då till och med min pensionerade mamma har hört fler metalband än Anders Tegnér hade 1984. Men det är inte det som är grejen.
Grejen är den! Grejen är den att man var och hade roligare förr! När Mattias och jag lyssnade på Mötley, Maiden och W.A.S.P. på 80-talet var det skitfränt och vi headbangade, spelade luftgitarr, nöp cymbaler i tomma luften lika coolt som Tommy Lee och vi höll ut toner som värsta Bruce Dickinson! Vi var 10-12 år och regerade! Vi var hårdrockare!

I slutet av 80-talet dök Guns N’ Roses upp och tog hela världen med storm. Jag hade glidit in på en del hip-hop, thecno, acid och annan skit på den tiden, men när några klasskompisar skulle bilda ett band ville jag vara med och lira trummor. Meningen var att vi skulle göra Guns låtar på svenska för vår polare Kim som nyss hade flyttat till USA. Det blev inte så mycket med det. Men vi repade på i fritidsgårdens replokal och spelade taffliga covers av Guns och Metallica. Tillslut blev vi ju hyfsat bra och när Kim återvände hem till Sverige under gymnasietiden hade vi tillsammans med Larsson och Pärsa ett rätt okej rock n’ rollband. Vi skrev en del egna låtar och lirade en del covers, främst Ramones för någonstans så måste ju alla 70-talister ha dem som favoritband. Vi var inte jättebra men vi hade skoj, till en början i alla fall, sedan blev jag den vanliga rövhålstrummisen som bara borde hållit käft och lirat på… Istället fick jag foten.

RAMONES

Men innan jag fick foten stod jag och Kim i folkhavet framför stora scenen på Hultsfred 93 och väntade på vårt livs konsert. RAMONES! Vi var varma innanför västen och laddade som två mandomar på jungfrufärd.

Det sista jag hörde Kim skrika i bakgrunden till publikens ”HEY HO! LET’S GO!” var ”- Fan Hasse, det här kommer gå villt till! Vi måste hjälpa varandra så vi inte ramlar!”

Dee Dees karakteristiska ”ONE, TWO, THREE, FOUR” senare försvann Kim med ett jätteleende in i folkhavet och för mig var det som tusen liter endorfin och adrenalin rusade genom min kropp medan Ramones spottade ut hit efter hit. Djävlar vad skoj det var! Och till dags dato den bästa konserten i mitt liv!

Visst går jag på konserter idag också, men jag är inte 20 längre utan 30 plus och då är det sällan man går igång som man gjorde förr. Idag ställer man sig på ett strategiskt bra ställe där både ljud och sikt är bra då man vill se och höra hela konserten. Ärligt talat så är det bara Machine Heads Old som får mig att gå igång som jag gjorde förr och hoppa, headbanga och sjunga med för full halls. Vilket är lite synd, för det är ju detta som gör att en konsert blir roligare och bättre. Det är ju inte så att dagens låtar och band inte ger mig samma känsla som dåtidens gjorde. Bursts Lazarus Bird ger mig samma känsla och glädje, kärlek, energi och raseri idag som Maidens The Number Of The Beast gjorde 84. Skillnaden är att då levde jag ut det, idag sitter jag och hip-hop-nickar, stampar takten med foten och formar ett nöjt ”mmm” med munnen.

Det är du som har blivit tristare, tråkigare och gråare

Det är ju inte bara tiden som gått och siffrorna i åldern som ett fått högre värde. Det är ju andra saker som fyller våra liv också, flickvänner, jobb, pojkvänner, ansvar, fruar, barn, män, hem, gräsklippning och fan vet allt. Det är ju inte konstigt då att vi inte längre kan komma hem, slänga ifrån oss skolväskan och kräma på Shout At The Devil! Utan idag kanske vi måste hämta ungar på dagis, laga mat år samma ungar, tvätta, damsuga och finns det liten tid till att upptäcka ny musik och få tid att lyssna in sig. Så tänk på det alla ni som tycker hårdrocken var bättre förr. Du kanske inte kan ge det samma tid som då, men någon gång måste du ta tag i det här och lyssna lite mer noggrant på dom där Baroness nya tjejen i receptionen tipsade om på firmafesten. Då kommer du också upptäcka att hårdrocken är lika bra idag som den var förr.

Så det är det här som är min analys! Du, Jag, Vi, Dem och De är helt enkelt tråkigare idag för att vi är äldre och det är det som på något sätt får oss att tro att det vara bättre för. Samtidigt har vi också fått lära oss med åren att hålla inne känslorna och inte visa dem öppet. För det är ju det musik är, tonsatta känslor och hårdrocken förmedlar några av de vackraste. Men är man 30-40 bast, och med råge på det, och dessutom hårdrockare anses man fortfarande vara förväxta tonårskillar och tjejer som inte slutat leka. Fukk dätt! Metal rules! Och som en 40årig stockholmare i 501:or, vit t-shirt och stickad grön tröja modell 1990-någoting sa till mig och Glenn när vi köpte Downbiljetter av honom inför spelningen på Trägår’n i somras.

– En del tycker man är konstig som åker till Göteborg för att se Down. Men vafan, folk åker ju till Göteborg från hela Sverige för att se Bruce Springsteen och han är ju inte ens bra!”

Så nästa gång du hör någon säga ”- det var bättre förr” och ”- ju förr desto bättre” så kan du svara med. ”- Nej, det var inte bättre förr. Det är bara du som har blivit tristare, tråkigare och gråare.”.

Nu ska jag ladda stereon med Machine Heads Burns My Eyes, kyta näven i luften, headbanga och lira lufttrummor till Chris Cantos på A Nation On Fire, luftgitarr till Old-riffet, luftbas till The Duces finlir i introt till Death Church och skråla i kapp med Robb i Davidian.

LET FREEDOM RING WITH A SHUTGUN BLAST!!!

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

Read Full Post »

Förra veckan gnällde jag en del över hur trist jag tycker metalscenen är för tillfället. Eller metalscenen föresten; kan man generalisera en ganer med nästan lika många subetiketter som band för metalscene? Huvudsaken är ju att ni fattar eller hur? Och det gör ni ju!

Jag tycker den är trist för, som jag skrev om förra veckan, att massa band låter likadant och tycker fullt ös hela tiden är det nya svarta. Fast banden själva tycker nog de är originella, och det finns ju antagligen en skivbolagsdirre som tycker bandet har det där lilla extra. Men frågan är: när dessa snubbar och snubbetter sitter på Hemmet, kommer de själva kunna plocka ur sitt band i ett pepsitest? Fan vet!

Det är just det originella jag saknar, och det är då man kan vara tacksam för att man bor i ett litet land där det inte finns utrymme för två snarlika band. Visst finns det gäng som låter som andra även här men det är sällan de får släppa skivor eller artiklar skrivna om sig. I det stora landet i väster verkar dock inte samma kvalitetskontroll finnas och kanalerna till oss är oändliga och då är det inte konstigt att all möjlig dynga sköljer över oss. Givetvis finns det undantag, men hur hittar man russinen i kakan? Det kan vara nog så svårt men det ska jag inte gå in på nu.

Detta är även nått som delvis tas upp i nya numret av Sweden Rock Magazines ledare. Där hänvisar man till en forumdebatt där trådskaparen oroar sig över tillväxten och vilka som ska spela på de stora arenorna i framtiden. Hela upplägget här är för att lägga bördan på vad de tror är det nya hoppet nämligen Volbeat. Och visst, Volbeat kan bli ett nytt Metallica eller Iron Maiden men i värsta fall ett nytt Motöhead eller AC/DC. Det vill säga ett gäng som inte utvecklas med sin samtid. Jag hoppas verkligen inte att det blir så.

Men att läsare av SRM och till viss del tidningsredaktionen oroar sig över detta känns för mig som ett tecken på att man själv inte utvecklas, att man inte vågar utmana sig själv och testa nya inte säkra kort. För återväxten finns! Machine Head, Mastodon, Slipknot, In Flames, Trivium, Dragonforce, The Haunted och kanske då Volbeat för att nämna några. Så visst finns det återväxt. Dessutom får vi ju inte glömma System Of A Down som runt 2005 var väldigt stora. Tyvärr ser det väl ganska mörkt ut för en ny platta och turné för dessa gentlemän. Deras spinoff band är inte lika bra.

Men det band som jag saknar allra mest och det som hade varit ett av de största banden i dag om inte… är Pantera. Dom dominerade de största scenerna på de största festivalerna, de spelade i arenorna och de sålde massor av skivor trots att de var ett av de hårdaste och mest brutala banden inom scenen just då. Det som gjorde Pantera så speciella var Dimes extraordinära och originella riff, Vinne och Rex snortighta och blytunga groove och Phils röstkapacitet med stenhårda aggrovrål och smäktande skönsång. Det var utan tvekan ett band som hade DET. Tyvärr är det just det många av dagens gäng saknar idag eller så är det bara insikten av vad som är originellt. Så jag är tacksam för det fem kanonplattor som snurrat varma de senaste dagarna. Nu låter jag lite som en bakåtsträvare men jag har blandat in Burst senaste giv Lazarus Bird, en platta som jag antagligen kommer ha högst upp på årsbästa listan.

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

P.S. Skrev en grej om Pantera för länge sedan som finns att läsa här.

Read Full Post »

Older Posts »