Det här är listan jag har haft ångest för under ett par veckor: Årsbästalistan! Det är mycket funderande fram och tillbaka, man ska komma ihåg alla plattor som kommit och vilka man lyssnat på och gillat mest. Det känns som om detta är mitt slutresultat. Jag skippar eventuella motiveringar i år för det har varit för svår att gradera. Känner att de riktiga topparna inte har infunnit sig, förutom BARONESS och kanske KONGH, medan band som ligger på plats 3-10 ligger farligt nära varandra och på en tiogradig skala skulle ligga på ca 7-8.
BARONESS – Blue Record
KONGH – Shadows Of The Shapeless
SYCONAUT – Burst Into Life
RAISED FIST – Veil Of Ignorance
NOFX – Frisbee
EARTH CRISIS – To The Death
CANDLEMASS – Death Magic Doom
MARIACHI EL BRONX – El Bronx
SAVIOURS – Accelerated Living
RAMESSES – Baptism Of The Walking Dead
Delad 11:e plats
CONVERGE – Axe To Fall
ISIS – Wavering Radiant
NECROPHOBIC – Death To All
EVERY TIME I DIE – New Junk Aesthetic
SONIC RITUAL/SANCTUARY IN BLASPHEMY – Split LP
BOMBUS – 2 X 7”
KATATONIA – Night Is The New Day
MASTODON – Crack The Sky
KYLESA – Static Tension
BLACK PYRAMID – s/t
NAPALM DEATH – Time Waits For No Slave
PELICAN – What We All Come To Need
Har jag missat något? Är jag ute och cyklar? Håller du med? Diskutera gärna och posta dina favoriter i en kommentar…
NP: High On Fire – Rumors Of War (Death is this Communion, 2007)
Sitter vid det nystädade köksbordet och sippar på min sojalatte till tonerna av HORNS OF ANGUISHs fullängdsdebut Barriers (Kampas Records, 2009). Jag är på tredje låten, Ominous, under första varvet och en lite trevande melodislinga skär rakt in och slår an en känsla av behagligt vemod. Det tar en stund innan jag inser att låten faktiskt var med på bandets demo EP från 2008, eller om det var 2007, kommer inte ihåg exakt… Försöker plocka fram något minne av samma känsla men hittar inget. Innan jag hade demon i min ägo tyckte jag bandet var mycket intressant men när demon kom så fick den kalla handen. Vet inte varför, med sådant händer ju ibland.
Skåne duons (kompletteras med basist live) melodiska post-doom, som någon uttryckte det, maler, smeker och förför. Krängande sludgepartier är nästan obefintliga och jag gillar det. Musiken smutsas inte ned med influenser från orkan Katrinas hemtrakter utan istället är det gitarrslingor á la CULT OF LUNA och ISIS som bjuder in sig själva.
Det blir ingen recension av Barriers den här gången utan inledningen får ses som en prolog till tankarna som kommer. Det slår mig åter igen att något har hänt med min mentala inställning, eller sinnesstämning om ni så vill. Jag skulle också kunna säga att musiken visar på förändringar som skett av mig som person de senaste åren. Kanske kan man kalla det mognad..? Det som skiljer sig från då och nu är att jag finner ett väldigt lite utbyte av låtar som klockar in på 2-3 minuter idag. Istället är det låtar som ligger runt 10 min som attraherar mig mest. Som nu, när jag sitter och dricker resterna av frukostlatten och slösurfar på Fejjan och läser bloggar i mitt rssflöde. Det är nu jag vill ha lugn söndagsmusik som gör att jag känner mig så där mysig och go i själen, om man nu kan det till doom som vill knuffa en över kanten.
NOFX är helt uteslutet. RAMONES lika så. NASUM ska vi inte ens tänka på. Hur blev det så här? Det är ju inte så att jag inte lyssnar på de banden längre. Det sker bara vid andra tillfällen. NOFX Coaster brukar gå varm på gymmet tillsammans med bl.a. LAMB OF GOD, THE HAUTED, BLACK BREATH, SYCONUAT och EARTH CRISIS. Hemma blir det oftast KONGH, ISIS, DARK CASTLE, ELECTRIC WIZARD och CULT OF LUNA när jag surfar, läser eller ska sova. I bilen snurrar just nu MARIACHI EL BRONX på repeat både för mig och AntiCristel, något annat duger inte där just nu.
Igår, när jag röjde av köksbordet som då såg mer som ”lägger era grejer här och gå”-bänk än som en plats där man sitter och äter, gick HOUR OF 13, GRAVEYARD, GRAND MAGUS, ULTIMATE DRAGONS och BLACK SABBATH på ”blanda” i lurarna.
Cult Of Luna: Långsamma och noggranna.
Ni ser ju mönstret. Ju lugnare aktivitet, desto långsammare musik, och ju mer adrenalin och hjärtfrekvens som behövs, desto snabbare tempo efterfrågas. Så ni kan ju tänka er hur djävla snabbt jag jobbade förr när RASIED FIST stod för soundtracket! Nu var det inte bara tempot som jag hade i åtanke innan utan även relationen noggrannhet och låtlängd. Jag har upptäckt ett mönster i att jag idag gillar långa låtar som tar tid på sig att förmedla vad det är de vill kontra RAMONES korta bubbelgumspunk. Och på något sätt kan jag även härleda det till min systematiska noggrannhet. Förr ville jag att saker och ting skulle gå fort och bli färdigt snabbt. Resultatet var inte så noga egentligen. Idag är det där emot tvärt om. Det gör inget att saker och ting tar lite tid så länge slutresultatet blir så bra som möjligt.
Nu finns det ju några aspekter i mitt resonemang som inte riktigt går ihop. Till exempel slarvar jag inte på gymmet bara för att Tom Araya skriker åt mig. Istället hjälper mig att trycka dit den sista reppen på setet istället för att vika ner mig. Och jag gör ju inte saker långsamt bara för att RAMESSES knappt har styrfart.
RAISED FIST var ett av banden som körde över sin publik i sedvanlig ordning under torsdagens West Coast Riot. Om de spelade Friends & Traitors då har jag inge koll på eftersom jag var tvungen att göra annat än att kolla på band, men ladda hem och lyssa nu kan både du och jag göra!
Friends & Traitors känns som en klassisk RAISED FIST-låt i den lugnare skolan, gött driv, en aning mer melodiösa gitarrer och en Alle som inte skriker på max rakt igenom. Tycker han har hittat rätt här och hoppas att vi slipper rensången från 2006-års Sound Of The Republik på kommande plattan Veil Of Ignorance som släpps den 7 september följt av en snabb avstikare till down under innan en månads turnerande i främst Centraleuropa tar vid.
Turnédatum i Sverige
07 okt – Tyrol, Stockholm
08 okt – Trädgården, Göteborg
10 okt – KB, Malmö
Första textraden på Burst Into Life är så genial att det ger mig gåshud även efter tjugonågonting lyssningar!
Den är inte bara genial utan öppningsspåret Ashes Of Yesterday (Makes Tomorrow) och efterföljande Hideous Nothing visar att skåpet ska stå i aggrometal med rötterna i hardcore och med inslag av thrash och döds. Det bjuds på ett grymt groove, snabb tvåtakt, ett och annat moshparti, riffen är varierade och man har fått till alldeles lysande melodislingor och stämnings fulla passager som ger låtarna rikligt med dynamik. Lika imponerad som jag blir av gitarrspelet, lika imponerad blir jag av rytmsektionen där Daniel Granlunds skinpiskeri får mig att spontanlira lufttrummor titt som tätt.
På det ligger Daniel Valströms förbannade stämma som passar fördjävla bra ihop med musiken. Ofta tröttnar jag på sångare som bara vrålar men Daniel är tydlig och har dessutom en grym röst. Dock hade jag gärna hört något lite renare parti emellanåt för skapa mer dynamik. I Enslaved hörs det att han kapacitet om han vill.
Produktionen och ljudbilden är en annan sak som imponerar mycket, den är klar och instrumenteringen är tydlig. Det är bra tryck i trummorna, gitarrerna blir aldrig till ett grötigt muller utan de lägsta frekvenserna står Juha Ojajärvi för. Det roliga är att bandet själva, ledda av gitarristen David Holgersson, har producerat, spelat in och mixat i egna studion Studio Holken.
Jag har haft riktigt svårt att sätta ett betyg på den här skivan. Jag tycker den är fullkomligt briljant, dock inte ett mästerverk. SYCONAUT har en extremt hög lägsta nivå men de där riktiga topparna som avgör det uteblir. Det här är verkligen en petitess i sammanhanget men det kanske hjälper till att skapa en förståelse för vad jag menar.
Just det, den genial textraden: ”Carve your name in my skin and begin!”, lika genial som SLAYERs ”Take a deep breath ‘Cause it all starts now!” från Flesh Storm (Christ Illusion, 2006).
Betyg: 8,5 Timboholmsskatter av 10
Intervju med Daniel Valström
Till sommaren firar Skövdebaserade metalplutonen 10 års jubileum och vad kan vara mer passande än att få leverera sitt debutalbum samma år? Det är ju inte svårt att räkna ut att det inte är några nybörjare vi har att göra med, speciellt inte när man hör debuten Burst Into Life som släptes den 20 mars. Jag har känt till bandet ett tag men det var först vid årsskiftet jag hittade till deras MySpace och såg deras studiodagbok. Låtar från den då kommande plattan fanns också för lyssning och jag blev minst sagt imponerad och bloggade att Burst Into Life blir ett intressant släpp i år.
Genom åren har bandet genom gått en rad medlemsbyten och består idag av:
Daniel Valström – Sång
David Holgersson – Gitarr
Benny Hagstedt – Gitarr
Juha Ojajärvi – Bas
Daniel Granlund – Trummor
2004 släptes demon Geodesic och bandet fick radiotid i P3Lab, året där på lirade man på Rockiescenen på Hultsfred. En spelning som Daniel beskriver som ”- En skön upplevelse, snacka om fylleslag då vi stannade kvar hela festivalen och var inte direkt nyktra. Till detta bör väl tilläggas att basisten Juha Ojajärvi kom med i Syconaut och visade sin duglighet med högst promille halt.”
2006 fick demon Solace ett varmt mottagande bland fans och media och många undrade varför bandet inte fick ett skivkontrakt. Daniel förklarar det hela med att de var för lata för att skicka ut demon i någon större utsträckning samtidigt som de som fick den inte var intresserade.
När festivalsommaren 2007 slog in stod SYCONAUT både på Sweden Rock Festivals 100% Osignat-scen och Close-Up Scenen på Metaltown. Hösten avrundades med att tacka jag till ett skivkontrakt med Göteborgsbaserade Ilumni Rec. Och förra året ägnade man åt inspelningen av plattan.
För att sammanfatta det hela beskriver sångaren SYCONAUT som ”5 bönner som gillar och spela metal. Image är något som aldrig vi ens funderat över utan vi tycker att musiken bör och skall komma först… inte masker eller smink och dåliga uttalanden.”
Debutplattan Burst Into Life låter som ett gediget hantverk. Hur länge har ni arbetat på låtarna och hur lång tid tog plattan att göra?
– 2008 spelade vi i stort sett in plattan under hela året på grund av att vi alla jobbade lite olika skiftformer, dag, ständig kväll, ständig natt….4 av 5 medlemmar jobbade då på Volvo Powertrain. Så under i stort sett hela 2008 spelade vi in debutplattan.
Till saken hör väl också att vi har från 2004(Geodesic) producerat, spelat in och mixat själva. Så också på debuten fast lämnat bort mastringen.
Även gamla låtar som vi alltid tyckt varit bra är med här, vi har försökt arrangera låtarna till det bättre.
Vilka referenser skulle du ge för att beskriva er musik för dem som inte har hört er?
– Detta är ju alltid så svårt, vi vill ju vara unika. Men jag tror att man kan hitta spår av gamla straight edge HC band, en splash av Sepultura/Slayer några kryddmått av Meshuggah/Soilwork/Machine Head/Pantera.
Vad hämtar ni inspiration ifrån?
– Också svårt och sätta fingret på… Jag skulle tro alla saker som händer runt omkring oss och även vad som händer i vår värld. Men i regel saker som gör oss förbannade. Allt från nåt strular på jobbet till att vi skitar ner vår värld och fan inte bryr oss.
Det känns som de flesta texterna är skrivna i jagform och behandlar livets svårigheter. Finns det någon djupare mening bakom och vill du i så fall berätta?
– Du har rätt, många är skrivna i jagform. Samma sak där. När jag personligen skriver texter är det oftast om något som gjort mig fruktansvärt upprörd, fast jag vill ändå inte bara skriva det rakt ut utan linda in det lite kryptiskt så att läsaren/lyssnaren får tolka det till det de vill.
Men visst, allt från relationer som gått åt helvete, storhetsvansinne till miljöförstöring.
Telefonen ringer och i andra änden frågar en röst om ni vill agera förband på stundande turné. Vem vill du helst att det är som ringer och vilka band (max 3 förutom SYCONAUT) ingår i turnén?
IN FLAMES för att de är Sveriges största band och har verkligen jobbat sig upp till dit dom är. Fett med respekt!
RAISED FIST för att de levererar som satan live!!
BY NIGHT dels för de också levererar som helvete och sen tror jag att vi skulle ha så förbannat roligt med dem. Förmodligen mycket alkohol inblandat också.
Hur ser framtiden ut? Vad är på gång?
– Riffen flödar! Båda gitarristerna Benny och David har redan spelat in rätt så mycket riff som jag har tagit del av och det verkar lovande.
Vi spelar nu i Ulricehamn nu i Mars den 27’e sen tar Benny lite semester till Filippinerna i 1 månad sen i Maj så drar vi till Trondheim och lirar där den 16e Maj.
Sen hoppas vi på att kunna få lira på lite festivaler, även om vi är jävligt sent ute.
Och givetvis få spela på klubbar och liknande runt om i Sverige och givetvis ta ett litet steg ut i Europa!
Jag tackar för intervjun och önskar lycka till i framtiden!
Första textraden på Burst Into Life är så genial att det ger mig gåshud även efter tjugonågonting lyssningar!
SUPERSATAN 