Ju förr desto bättre är ett gammalt utslitet uttryck som folk slänger ur sig lite hur som helst utan att tänka efter och analysera varför man tycker så. Här är min analys!
Tillbaka till samtiden
De senaste veckorna har jag haft en längtan tillbaka i tiden, till ungefär 2003-2005 och det liv jag hade och den lägenhet jag bodde i då. Jag hade ett välbetalt jobb i fordonsindustrin, jag hade en bil som var betald, umgicks mycket med kompisar och åkte på en del festivaler. Det var ett schysst liv helt enkelt. Men jag var inte riktigt nöjd, det var något som saknades. Det viktigaste var nog någon att dela mitt liv med, en flickvän alltså. Det andra var att jag inte trivdes speciellt bra på mitt jobb, och jag kände redan efter ett par tre år av förslitningsskador i rygg och axlar. Jag behövde helt enkelt en förändring, så när det blev klart att ett varsel skulle läggas tog jag chansen att dra. Något som jag i dag är glad över trots att jag tycker att arbetslösheten suger fett idag.
Men det jag mest av allt saknar från den tiden är lägenheten jag bodde i. En stor tvåa, 69m2, i mitt barndomskvarter, ljus, fräsch och visserligen anskrämligt inredd men den var perfekt för mig. Nu bor jag istället i en etta på 26m2, med frysfack och en spis där man antingen kan använda båda plattorna eller en platta och ugnen. Det är ju inte gjort för att man ska laga mat i direkt. Och det är prylar över allt då jag har ett bohag som nästan matchar den gamla lägenheten.
Den lille hårdrockar’n
Jag var inne lite på det här om dagen i bloggen (Cowboy from Hisingen och Hell Predicted) att en del tycker hårdrocken var bättre förr med band som Black Sabbath, Led Zeperlin, Metallica, AC/DC, Guns N’ Roses, Dio, Iron Maiden och så vidare. Samt att återväxten, eller egentligen, chansen för band att bli sådana musikaliska mastodonter inte finns idag. Det kan jag hålla med om, men jag håller inte med om att banden var bättre förr. Visst, det var lättare att vara originell då än vad det är i dag då till och med min pensionerade mamma har hört fler metalband än Anders Tegnér hade 1984. Men det är inte det som är grejen.
Grejen är den! Grejen är den att man var och hade roligare förr! När Mattias och jag lyssnade på Mötley, Maiden och W.A.S.P. på 80-talet var det skitfränt och vi headbangade, spelade luftgitarr, nöp cymbaler i tomma luften lika coolt som Tommy Lee och vi höll ut toner som värsta Bruce Dickinson! Vi var 10-12 år och regerade! Vi var hårdrockare!
I slutet av 80-talet dök Guns N’ Roses upp och tog hela världen med storm. Jag hade glidit in på en del hip-hop, thecno, acid och annan skit på den tiden, men när några klasskompisar skulle bilda ett band ville jag vara med och lira trummor. Meningen var att vi skulle göra Guns låtar på svenska för vår polare Kim som nyss hade flyttat till USA. Det blev inte så mycket med det. Men vi repade på i fritidsgårdens replokal och spelade taffliga covers av Guns och Metallica. Tillslut blev vi ju hyfsat bra och när Kim återvände hem till Sverige under gymnasietiden hade vi tillsammans med Larsson och Pärsa ett rätt okej rock n’ rollband. Vi skrev en del egna låtar och lirade en del covers, främst Ramones för någonstans så måste ju alla 70-talister ha dem som favoritband. Vi var inte jättebra men vi hade skoj, till en början i alla fall, sedan blev jag den vanliga rövhålstrummisen som bara borde hållit käft och lirat på… Istället fick jag foten.
RAMONES
Men innan jag fick foten stod jag och Kim i folkhavet framför stora scenen på Hultsfred 93 och väntade på vårt livs konsert. RAMONES! Vi var varma innanför västen och laddade som två mandomar på jungfrufärd.
Det sista jag hörde Kim skrika i bakgrunden till publikens ”HEY HO! LET’S GO!” var ”- Fan Hasse, det här kommer gå villt till! Vi måste hjälpa varandra så vi inte ramlar!”
Dee Dees karakteristiska ”ONE, TWO, THREE, FOUR” senare försvann Kim med ett jätteleende in i folkhavet och för mig var det som tusen liter endorfin och adrenalin rusade genom min kropp medan Ramones spottade ut hit efter hit. Djävlar vad skoj det var! Och till dags dato den bästa konserten i mitt liv!
Visst går jag på konserter idag också, men jag är inte 20 längre utan 30 plus och då är det sällan man går igång som man gjorde förr. Idag ställer man sig på ett strategiskt bra ställe där både ljud och sikt är bra då man vill se och höra hela konserten. Ärligt talat så är det bara Machine Heads Old som får mig att gå igång som jag gjorde förr och hoppa, headbanga och sjunga med för full halls. Vilket är lite synd, för det är ju detta som gör att en konsert blir roligare och bättre. Det är ju inte så att dagens låtar och band inte ger mig samma känsla som dåtidens gjorde. Bursts Lazarus Bird ger mig samma känsla och glädje, kärlek, energi och raseri idag som Maidens The Number Of The Beast gjorde 84. Skillnaden är att då levde jag ut det, idag sitter jag och hip-hop-nickar, stampar takten med foten och formar ett nöjt ”mmm” med munnen.
Det är du som har blivit tristare, tråkigare och gråare
Det är ju inte bara tiden som gått och siffrorna i åldern som ett fått högre värde. Det är ju andra saker som fyller våra liv också, flickvänner, jobb, pojkvänner, ansvar, fruar, barn, män, hem, gräsklippning och fan vet allt. Det är ju inte konstigt då att vi inte längre kan komma hem, slänga ifrån oss skolväskan och kräma på Shout At The Devil! Utan idag kanske vi måste hämta ungar på dagis, laga mat år samma ungar, tvätta, damsuga och finns det liten tid till att upptäcka ny musik och få tid att lyssna in sig. Så tänk på det alla ni som tycker hårdrocken var bättre förr. Du kanske inte kan ge det samma tid som då, men någon gång måste du ta tag i det här och lyssna lite mer noggrant på dom där Baroness nya tjejen i receptionen tipsade om på firmafesten. Då kommer du också upptäcka att hårdrocken är lika bra idag som den var förr.
Så det är det här som är min analys! Du, Jag, Vi, Dem och De är helt enkelt tråkigare idag för att vi är äldre och det är det som på något sätt får oss att tro att det vara bättre för. Samtidigt har vi också fått lära oss med åren att hålla inne känslorna och inte visa dem öppet. För det är ju det musik är, tonsatta känslor och hårdrocken förmedlar några av de vackraste. Men är man 30-40 bast, och med råge på det, och dessutom hårdrockare anses man fortfarande vara förväxta tonårskillar och tjejer som inte slutat leka. Fukk dätt! Metal rules! Och som en 40årig stockholmare i 501:or, vit t-shirt och stickad grön tröja modell 1990-någoting sa till mig och Glenn när vi köpte Downbiljetter av honom inför spelningen på Trägår’n i somras.
”– En del tycker man är konstig som åker till Göteborg för att se Down. Men vafan, folk åker ju till Göteborg från hela Sverige för att se Bruce Springsteen och han är ju inte ens bra!”
Så nästa gång du hör någon säga ”- det var bättre förr” och ”- ju förr desto bättre” så kan du svara med. ”- Nej, det var inte bättre förr. Det är bara du som har blivit tristare, tråkigare och gråare.”.
Nu ska jag ladda stereon med Machine Heads Burns My Eyes, kyta näven i luften, headbanga och lira lufttrummor till Chris Cantos på A Nation On Fire, luftgitarr till Old-riffet, luftbas till The Duces finlir i introt till Death Church och skråla i kapp med Robb i Davidian.
LET FREEDOM RING WITH A SHUTGUN BLAST!!!
Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.
//H
Read Full Post »
SUPERSATAN 