Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘W.A.S.P.’

Pride deltagare med god smak. (Foto Jana Ericsson)

Pridedeltagare med god smak. (Foto Jana Ericsson)

Stockholm Pride är i full gång och det drar hop sig till finalhelg med den traditionsenliga paraden. Jag läser igenom programmet för att se om det finns något jag skulle vara intresserad av, och då menar jag i första hand i musikväg typ nått schysst band som lirar eller klubb att gå på. Visst det finns en hel del men också en total avsaknad av något som skulle kunna uppfattas som rock eller metal. Det närmaste jag kommer är Tone Norum! I övrigt är det Nanne Grönvall, finstämmigt akustiskt, eurodisco och än mer schlager i form av torsdagens Schlagerfeber. Finns det verkligen inte några HBTQ-människor som har någon form av musiksmak. Finns det ingen som ens har METALLICA, IRON MAIDEN, W.A.S.P. och GUNS N’ ROSES hemma i skivhyllan eller MP3-spelaren?

Söker på Pridefestivalens hemsida och träffarna är få men saknar ändå det innehåll jag är ute efter. Surfar in på QX och gör en sökning även där. Lite bättre, men ändå inget som indikerar på att folk är intresserade av de tyngre tonerna. Ända träffen i år på sökningen ”metal” är nyheten om att JUDAS PRIEST lirade i Sverige i februari. Inte ens en sökning på ”rock” ger något tillfredställande resultat.

Slutsatsen av min ovetenskapliga undersökning är att bögar, flator, transor och queers och alla där emellan har djävligt taskig musiksmak! Det är tjo och tjim, glitter och glamor och tillsynes en enorm vilja att passa in i samhället och göra allt alla andra gör, men inte för mycket för de vill ändå vara HBTQ-speciella. Lustigt då att temat på årets Pride är hetro. Men visst det föreligger en viss skillnad i detta, personligen tycker jag jämställdhet hade passat bättre som tema för jag tror inte att alla som kan ställa sig under HBTQ-paraplyet är 100% jämställda. Dessutom skiner ju inte schlager av jämställdhet, snare stereotypa könsroller, hetronorm och djävligt dålig smak!

Halford. Martinez. Gaahl.
//H

Foto: Jana Eriksson Stockholm Pride 2008

NP: Cave In – Cayman Tongue (Planets of Old, 2009)

Annonser

Read Full Post »

Lördag efter löning betyder shopingdags för det flesta, så också för oss! Till tonerna av TROUBELs Manic Frustration stampade jag platta i mattan i amerikanaren och styrde mot Göteborg. Vi bestämde oss för att parkera i Femman och ta vagnen bort till Masthugget för att besök på Andra långgatans Skivhandel. Jag har fått för mig att leta reda på gamla vinyler som jag bara hade avspelade på kasett i början av 80-talet, dessutom vill jag även ha några andra band från den tiden och tidigare. Det handlar om band som ACCEPT, W.A.S.P., THIN LIZZY, JUDAS PRIEST och ni fattar…
Tyvärr var det ingen lycka för min del på Andra Lång. Där emot hittade antiCristel DEPECHE MODEs 101, som hon hoppades på, och MARILYN MANSONs The Golden Age of Grotesque. Lite besviken gick vi vidare gatan ner mot Järntorget och in i ytterligare en bytik men även där var min lycka frånvarande.

Uppsamlingsheatet

090328-nya_plattor

Efter en kaffe i Haga vandrade vi vidare mot Rock House. I min besvikelse lovade jag mig själv att jag skulle ha med min något hem i alla fall och nu fanns det ju garentier på det också. Var lite sugen på att köpa någon ny tröja men skivor skulle smälla högre. Började med att kolla in vinylen på begangnat avdelningen och hittar till min förtjusning ACCEPTs Restless And Wild för 35. Snubben bakom dirken ber mig kolla igenom en ny hög som han precis lagt upp och där hittar jag även Balls To The Wall! Två ACCEPT plattor på samma dag, gudarna måste vara tokiga! Dock hade jag inte tillräckligt med cash men skulle ändå köpa något mer så då kunda jag at ut lite extra. Halvt stressad av antiCristel letar jag efter något jag vill ha, fingrar på HATESPHEREs To The Nines när jag får syn på ett packet med THE SWORD, dåba alstern Age Of Winters och Gods Of The Earth för 199 och en frässig klibba på det. Den blev det!
Väl tillbaka vid ACCEPT vinylerna får jag syn på mangelmackan Time Waits No Slave med NAPALM DEATH för en knapp hundring. Den hamnade givetvis i påden den också!

Renande

090328-hygien

För vår del är ett Göteborgsbesök inget Göteborgsbesök om vi inte handlar på LUSH. Så det blev ett besök där också och lite nya goa hygien articklar som ni kan se på bilden. För dem med läggning år musiknördhållet och böcker skrivna av Nick Hornby hänger med på passningen i namnet på duschgelflarran… Vi handlar på LUSH dels för att produkterna är helt fantastiska men också för att de inte är djurtestade och de flesta märkta med Vegan Societys blomma. Det för oss osökt in på nästa vegangrej. Lunch på Old Corner i Gamlestan som tagit hjälpa av klassiska korvmojjen Jonsborg och infört en vegan meny! Rätterna som spisades var Taccotalrik av antiCristel och Kebabbtarik av Supersatan, båda riktigt goda! Men: nä, det är inte som kebbab gjord på djur, det är annorlunda i konsistens och smak. Trotts det djävligt gott!

Snygg skyllt på Old Corner

090328-old_corner

Efter lunchen packade vi in oss i bilen igen. Lite möra och trötta av dagen och maten somnade snart antiCristel och med AMON AMARTHs With Oden On Our Side förvandlades sanabbt amerikanaren till långskepp modell snäcka och E6:an till östeuropeisk flod…

Fast. As. A. Shark.
//H

Uppdatering 1 april: Vid ett bord jämte oss på Old Corner satt ett sälskap på tre personer, en kvinna och två män. Av dersas konversation att dömma förstod vi att de båda killarna lirade i band varpå jag kände igen den ene av dem. Nu har jag äntligen kommit på vem det var: Patrik Hultin, trummis i emminenta BURST! I’m totally starstruck!!!
Och du kvinna som var med, om du av någon konstig anledning råkar läsa det här, prata helst inte om vad du plockar ur dina smutsiga öron på en restaurang! Okej?

Read Full Post »

Ju förr desto bättre är ett gammalt utslitet uttryck som folk slänger ur sig lite hur som helst utan att tänka efter och analysera varför man tycker så. Här är min analys!

Tillbaka till samtiden

De senaste veckorna har jag haft en längtan tillbaka i tiden, till ungefär 2003-2005 och det liv jag hade och den lägenhet jag bodde i då. Jag hade ett välbetalt jobb i fordonsindustrin, jag hade en bil som var betald, umgicks mycket med kompisar och åkte på en del festivaler. Det var ett schysst liv helt enkelt. Men jag var inte riktigt nöjd, det var något som saknades. Det viktigaste var nog någon att dela mitt liv med, en flickvän alltså. Det andra var att jag inte trivdes speciellt bra på mitt jobb, och jag kände redan efter ett par tre år av förslitningsskador i rygg och axlar. Jag behövde helt enkelt en förändring, så när det blev klart att ett varsel skulle läggas tog jag chansen att dra. Något som jag i dag är glad över trots att jag tycker att arbetslösheten suger fett idag.

Men det jag mest av allt saknar från den tiden är lägenheten jag bodde i. En stor tvåa, 69m2, i mitt barndomskvarter, ljus, fräsch och visserligen anskrämligt inredd men den var perfekt för mig. Nu bor jag istället i en etta på 26m2, med frysfack och en spis där man antingen kan använda båda plattorna eller en platta och ugnen. Det är ju inte gjort för att man ska laga mat i direkt. Och det är prylar över allt då jag har ett bohag som nästan matchar den gamla lägenheten.

Den lille hårdrockar’n

Jag var inne lite på det här om dagen i bloggen (Cowboy from Hisingen och Hell Predicted) att en del tycker hårdrocken var bättre förr med band som Black Sabbath, Led Zeperlin, Metallica, AC/DC, Guns N’ Roses, Dio, Iron Maiden och så vidare. Samt att återväxten, eller egentligen, chansen för band att bli sådana musikaliska mastodonter inte finns idag. Det kan jag hålla med om, men jag håller inte med om att banden var bättre förr. Visst, det var lättare att vara originell då än vad det är i dag då till och med min pensionerade mamma har hört fler metalband än Anders Tegnér hade 1984. Men det är inte det som är grejen.
Grejen är den! Grejen är den att man var och hade roligare förr! När Mattias och jag lyssnade på Mötley, Maiden och W.A.S.P. på 80-talet var det skitfränt och vi headbangade, spelade luftgitarr, nöp cymbaler i tomma luften lika coolt som Tommy Lee och vi höll ut toner som värsta Bruce Dickinson! Vi var 10-12 år och regerade! Vi var hårdrockare!

I slutet av 80-talet dök Guns N’ Roses upp och tog hela världen med storm. Jag hade glidit in på en del hip-hop, thecno, acid och annan skit på den tiden, men när några klasskompisar skulle bilda ett band ville jag vara med och lira trummor. Meningen var att vi skulle göra Guns låtar på svenska för vår polare Kim som nyss hade flyttat till USA. Det blev inte så mycket med det. Men vi repade på i fritidsgårdens replokal och spelade taffliga covers av Guns och Metallica. Tillslut blev vi ju hyfsat bra och när Kim återvände hem till Sverige under gymnasietiden hade vi tillsammans med Larsson och Pärsa ett rätt okej rock n’ rollband. Vi skrev en del egna låtar och lirade en del covers, främst Ramones för någonstans så måste ju alla 70-talister ha dem som favoritband. Vi var inte jättebra men vi hade skoj, till en början i alla fall, sedan blev jag den vanliga rövhålstrummisen som bara borde hållit käft och lirat på… Istället fick jag foten.

RAMONES

Men innan jag fick foten stod jag och Kim i folkhavet framför stora scenen på Hultsfred 93 och väntade på vårt livs konsert. RAMONES! Vi var varma innanför västen och laddade som två mandomar på jungfrufärd.

Det sista jag hörde Kim skrika i bakgrunden till publikens ”HEY HO! LET’S GO!” var ”- Fan Hasse, det här kommer gå villt till! Vi måste hjälpa varandra så vi inte ramlar!”

Dee Dees karakteristiska ”ONE, TWO, THREE, FOUR” senare försvann Kim med ett jätteleende in i folkhavet och för mig var det som tusen liter endorfin och adrenalin rusade genom min kropp medan Ramones spottade ut hit efter hit. Djävlar vad skoj det var! Och till dags dato den bästa konserten i mitt liv!

Visst går jag på konserter idag också, men jag är inte 20 längre utan 30 plus och då är det sällan man går igång som man gjorde förr. Idag ställer man sig på ett strategiskt bra ställe där både ljud och sikt är bra då man vill se och höra hela konserten. Ärligt talat så är det bara Machine Heads Old som får mig att gå igång som jag gjorde förr och hoppa, headbanga och sjunga med för full halls. Vilket är lite synd, för det är ju detta som gör att en konsert blir roligare och bättre. Det är ju inte så att dagens låtar och band inte ger mig samma känsla som dåtidens gjorde. Bursts Lazarus Bird ger mig samma känsla och glädje, kärlek, energi och raseri idag som Maidens The Number Of The Beast gjorde 84. Skillnaden är att då levde jag ut det, idag sitter jag och hip-hop-nickar, stampar takten med foten och formar ett nöjt ”mmm” med munnen.

Det är du som har blivit tristare, tråkigare och gråare

Det är ju inte bara tiden som gått och siffrorna i åldern som ett fått högre värde. Det är ju andra saker som fyller våra liv också, flickvänner, jobb, pojkvänner, ansvar, fruar, barn, män, hem, gräsklippning och fan vet allt. Det är ju inte konstigt då att vi inte längre kan komma hem, slänga ifrån oss skolväskan och kräma på Shout At The Devil! Utan idag kanske vi måste hämta ungar på dagis, laga mat år samma ungar, tvätta, damsuga och finns det liten tid till att upptäcka ny musik och få tid att lyssna in sig. Så tänk på det alla ni som tycker hårdrocken var bättre förr. Du kanske inte kan ge det samma tid som då, men någon gång måste du ta tag i det här och lyssna lite mer noggrant på dom där Baroness nya tjejen i receptionen tipsade om på firmafesten. Då kommer du också upptäcka att hårdrocken är lika bra idag som den var förr.

Så det är det här som är min analys! Du, Jag, Vi, Dem och De är helt enkelt tråkigare idag för att vi är äldre och det är det som på något sätt får oss att tro att det vara bättre för. Samtidigt har vi också fått lära oss med åren att hålla inne känslorna och inte visa dem öppet. För det är ju det musik är, tonsatta känslor och hårdrocken förmedlar några av de vackraste. Men är man 30-40 bast, och med råge på det, och dessutom hårdrockare anses man fortfarande vara förväxta tonårskillar och tjejer som inte slutat leka. Fukk dätt! Metal rules! Och som en 40årig stockholmare i 501:or, vit t-shirt och stickad grön tröja modell 1990-någoting sa till mig och Glenn när vi köpte Downbiljetter av honom inför spelningen på Trägår’n i somras.

– En del tycker man är konstig som åker till Göteborg för att se Down. Men vafan, folk åker ju till Göteborg från hela Sverige för att se Bruce Springsteen och han är ju inte ens bra!”

Så nästa gång du hör någon säga ”- det var bättre förr” och ”- ju förr desto bättre” så kan du svara med. ”- Nej, det var inte bättre förr. Det är bara du som har blivit tristare, tråkigare och gråare.”.

Nu ska jag ladda stereon med Machine Heads Burns My Eyes, kyta näven i luften, headbanga och lira lufttrummor till Chris Cantos på A Nation On Fire, luftgitarr till Old-riffet, luftbas till The Duces finlir i introt till Death Church och skråla i kapp med Robb i Davidian.

LET FREEDOM RING WITH A SHUTGUN BLAST!!!

Kärlek. Respekt. Rock N’ Roll.

//H

Read Full Post »